Uttråkad 2.0

Går i cirklar från
hörn till hörn
Trampar vatten
på torra land
Ser målet med
immiga glasögon
Står i duschen
med uppfällt paraply
Kastar sten
med egen glaskula
Pratar slang med
hål i byxfickan
Skjuter från höften
med ärtrör av bambu
Tänker men bara
himlen är klar
Försvinner bort
i en negativ fotobild

Av Björn Blomqvist 2014-04-14

Tänk om – tänk när

Oaktsamhetens täcke lägger sig ovan alla kanaler. När en kanal töms öppnas en ny. Som djupa diken tränger tankarna fram och forsar med kraft utan stopp. Fantasin spräcker alla gränser och suddar ut mållinjen. Dimman som döljer slutet är orosmolnet som bärs upp från kraften av ångest. Batterier av negativ energi står på laddning. Dagen före är lika tung nu som då. Samma dag går i repris. Det finns ingen dagen före eller dagen efter. Självkänslan gör kata för svart bälte i konspirationsteoretiska konster. Den slår volt på sig själv – den målar tavlor av orealistiska farhågor.

Björn Blomqvist 2014-03-17

Utan titel…?

Ser hur du ler när du
svävar på molnet
I min vildaste fantasi
hade du inte varit här

Berömmelsens klang
ljuder hela vägen fram
Du siktade en stjärna
men fann ett moln

Av alla stora stjärnor
är du snart likadan
Orosmolnens dimma
håller mig på avstånd

Ska jag nå dit måste
jag följa samma våg

Framgångsvågen…

Av Björn Blomqvist 2014-02-28

Har tråkigt…

Någonstans i ett fjärran land
byggs murar via trälens hand
vars kraft i släggans skaft
bryter stenblocken isär
en tid av fattigdom och misär
Svettiga ryggar möter torka
alla sliter hårt för att orka
när ledare lever gott
där trälen hade stått
Bortom öppna stater
ledare och byråkrater
sätts tvivlare i kedja
utan nåd för att bedja
Längs grävda diken
placeras de livlösa liken
täckta av sand och jord
dolda som tecken på mord

Av Björn Blomqvist 2014-02-15

Rummet

På andra sidan tröskeln sträcker sig det gråa betonggolvet. Golvet är lika slitet som stenmuren utanför. I bortre högra hörnet står den. Den fyrbenta träplattan och ett bekvämt bakstycke som reses av svarvade pinnar. En överliggande balk svänger i halvcirkelform och håller dem på plats. För dagen är hen blå. De svarvade benen bär den tunna plattan och all börda den bär. Doften av målarfärg vittnar om en kladdig yta. Benen hålls samman av horisontella kompisar i samma runda utformning. Ingen får sära på dem. Gruppen är samlad i kampen mot tyngdlagen. 

Klockan på väggen ovan står lika stilla som stolen. Visarna pekar i jorden och himmelens riktningar. Den breda sprickan i väggen drar skiljelinjen mellan klocka och fönsterkarm. Ljuset genom den frostiga fönsterglaset placerar stol och klocka i skuggzonen. Den kalla karga luften i rummet förlänger torktiden medan målarstänket på golvet, stelnat för länge sedan. Den ojämna grå markbetongen konkurrerar med månens kratrar. Ojämnhetens ansikte speglas i partier längs golvet. 

Ljudet som fångas i rummet är luftens motorväg genom takventilerna. Det som rör sig i rummet är spindelväven i taket. Luften som strömmar in surfar längs vävens vågrörelser. Döda flugor åker snålskjuts på detsamma. Vävens kyrkogård är rummets ända boplats. Inga andra varelser vistas i rummet. 

Björn Blomqvist 2014-01-17  

En våg av dåtid

Jag står på bryggan efter hopp över minnesluckor. Ett snedsteg och jag faller nedåt – igen! Jag lossar den minnesmärkta tampen som gjort stora märken i stammen. I båten jag färdas sitter sorgen i fören. Med årorna jag ror bildas ringar i tårarnas sjö. I fart med tidvattnet slår vågorna mot ångestklippan. Vågorna sköljer hällen, men de inristade glåporden är kvar.

Jag ankrar längs bergets kant och lämnar ekan lika tom som mitt vemod. Jag ser orden som minner om det förflutna. Vatten täcker stenen, en tår och jag faller ned på knä. En sydöstlig vind av ångest knakar i båtens brädor. Båten gungar av oro när navelsträngen går av.

Som drivved lämnar den mig ensam. Ett rop på hjälp kvävs av ekot från måsarnas pikar. Jag står med ryggen mot dåtiden och ser horisonten som min enda utväg. Fästet glider och jag plumsar i den lokala syndafloden. Fyren längre bort lyser av bilder jag har förträngt. 

Vattnet jag tar över huvudet är modet inte dopet. Jag kan inte gå vidare. Jag måste simma bort från allt. Med smärtor i bröstet och börda på mina axlar är alla simsätt uteslutna. Det var inte jag, utan de som vevade med armarna. Som fjäril i deras hov tar jag mig utåt.

Fast i det grepp som pressar fram det onda, forsar vattnet som skiljer mig och båten. Bara några armtag kvar men bakbunden i förflutna tankar är vägen evighetslång. Jag doppar huvudet under vattenytan igen som kamouflage åt våta kinder. Med stängda ögon stängs slussen som fyller på var i de sår som aldrig läks. 

 © Björn Blomqvist 2013-12-07

Bara sådär…

Lägger pusslet med svåra bitar
Bitarna du har, bitar av känslor
Målar en bild med ditt motiv
Motivbilden av dig, färgad i svart
Stänker rött med hopp om kärlek
Kärleksfläckar överallt, ovanpå

Drar penseln med hård hand
Handen är din, hållen en kniv
Skär bilden med kraft och fart
Kraftigt handrörelse, motivlöst
Bygger korthus med döden
Samlar mod, lagt kort ligger

Björn Blomqvist 2013-12-02

Vargens öga

Genom vargens öga
nektar som törstar
Jorden luftar föga
tass som tröstar

Från tungans färg
bladen som väter
Nosen siktar märg
käkar som äter

Ur droppars mitt
frön som fuktas
Tänder rörs fritt
byten som tuktas

Nedåt vägens tarm
tuggor som spya
Blommor på arm
räddas som nya

Genom vargens öga
rov som plockas
Jorden döljer föga
rötter som blockas

Efter flockens mark
humlor som flyr
Frön samlar stark
pollen som yr

Med regnets fart
droppar som landar
Jorden suger klart
fukten som strandar

Genom vargens öga
stjälkar som står
Lammen samlar höga
hjordar som går

Björn Blomqvist 2013-11-30

Bottenskrapet

Gränser som flyter
snubblande nära
Folk som ryter
i egoismens ära
Kakan som frestar
hungriga magar
Andra som festar
på egoismens lagar

Formen som gapar
bokstavligen tom
Hen som rapar
genom egoismens gom
Smulor som ligger
vidsträckta kring
För den som tigger
utanför egoismens ring

Av Björn Blomqvist 2013-11-28

Dolt under ytan

Något är trasigt något värker
där inuti där ingen märker
Smärtan finns smärtan går
där bakom där blöder ett sår
Ingen vet ingen som vågar
ser det dolda ser eller frågar

Bara jag vet bara jag känner
oron som är oron som ränner
Ovetande om ovetande svar
ger signaler ger allt som är kvar
Håller tyst håller er på halster
bakom en mur bakom mina alster

Björn Blomqvist 2013-10-24

Kärlekssång

Darrande på manschetten
du sväljer en extra gång
Torr tunga på kuvertet
du förseglar din kärlekssång

Lacken flyter på kuvertets mitt
du trycker lackstången mot
Hjärtformad gjutning i snitt
du skriver kärleksord på not

Sången sjungs på rosa ark
du tonsätter orden hon hör
Musiken är ljuv, versen stark
du sjunger med i egen kör

Väntan på replik är evigt lång
du vaktar posten för svar
Tårar dränker din kärlekssång
hennes respons är uppenbar

© Björn Blomqvist 2013-10-21

 

Sömnlös

Under natten som var hade jag tråkigt och kunde inte sova. Jag hörde regnet slå mot hustaket och då tog jag fram mobiltelefonen och skrev ett inlägg på bloggen istället. Det fick bli vad det blev helt enkelt.

Regnet mot taket falla
med skänk från ovan ge
Ljudet av smatter tralla
med stänk från himlen se
Fåglar under krona stå
med vingar torra i vind.
Vilar under molnet grå
med ringar röda på kind

Dropp från ovan tystnar
med döva örons lyte
Ugglan i trädet lyssnar
med röva fånga sitt byte
Solen om morgonen går
med slutna ögon ger.
Drömmar av sömnen får
med knutna nävar ger

Av Björn Blomqvist 2013-05-30

Med rim men utan reson

*
Kaffe lindrar smärtan i mitt sinne
Tankemotorn rusar med kopplingen inne
Ro i själen är ekan på land
Oro i kroppen är vind i öknens sand
 
Tryggheten i själen kopplar till
Utan kontroll gör tanken som den vill
Påtår sköljer fragment från smärtan
Livets antika drag är avstamp i svärtan
 
Parkerad i nuet med handbromsen ur
Immad backspegel bromsar minnets retur
Söker stilla ro med fören i motlutet
Utan broms kommer ångest mot slutet
 
Kroppens batterier är färre än mängden ström
Spänningen växer men själen är öm
Surt sa räven då sunt förnuft är över
Laga kropp och själ är vad jag behöver
*

 Av Björn Blomqvist 2012-09-12

Vattnet som sjunker är marken som växer

*
Genom förtvivlan jag famlar efter orden
Inställsamma ord och ängsliga uttryck
Stoltheten är vapendragare i fiendeland
Beväpnade fiender och fallna marionetter
 
Genom bävan jag faller framför korthuset
Spelade kort och flykt från spelplanen
Lättheten är pionjärer i tomhetens revir
Privat mark och djävulens enögda banditer
 
Genom cyklopögat jag famlar i djupet
Djupa lögner och svaga misstankar
Självkänslan är avbytare i motståndarlaget
Rivalitet och stora sprickor i bänken
 
Genom offerkoftan jag faller till marken
Hårda asfaltsvägar och djupa diken
Framtidstron är hänglås i grannporten
Nitisk portvakt och plomberade nyckelskåp
* 
© Björn Blomqvist 2012-09-04

Emptiness

Jag har just haft lite tråkigt över ett glas rosé. Inte för glasets eller innehållets skull. Bitterhet kontra vändpunkt i arbetslivet är de saker jag just nu har att brottas med. Vips så skrev jag några rader utan vare sig mening eller titel:

 *
Under hudens täcke är bitterheten den första att fly
Bakom lovorden i fasaden är inget skrivet i sten
Bredvid en hop av löften byggs ett skal av bly
Ovan ljuset vid tunnelns slut står man på egna ben
 
Framför den dragna linjen växer nya ytor fram  
Bortom horisonten är vändpunkten ett givet mål
Runtom finns en aura som drar alla över en kam
Närapå en lyrisk amatör, modig men gjord av stål 
*
Av Björn Blomqvist 2012-08-25

Kvällsluft

Häromdagen när jag var ute med hunden tyckte jag att det var så skönt med den friska kvällsluften så jag fick lust att skriva lite på temat kvällsluft och det fick bli vad det blev. 

*
Trycklöst utan vindpust den gror, en sval atmosfär gör skillnaden stor
Går ut genom dörren jag gör, den friska luften tar vid och förför
Stillhet och lugn utan vind, en magisk känsla svalkar min kind
Djupa andetag av ren luft, lungor arbetar frenetiskt och tufft
Vinden är lugn och still, kontrasteras av doften från en grill
Hungern kryper nära, folk på terrass skålar ler och är kära
Uppspärrade ögon som svalkas, en svag bris mot natten nalkas
Öppning i kragen, en känsla av luft fläktar mot magen
På väg tillbaka mot huset, mörkret faller och släcker ljuset
*
Av Björn Blomqvist 2012-05-17

[II] Paus

Fick lust att leka lite med orden igen utan att reflektera. Det blev en kort liten text/dikt/ja vad vet jag – något blev det i allafall:

*

Massan av allt du begär må vara större än vad som inom dig ryms
En hop av lustar må vara den kärna som ska styra dina mål
Helheten av dina passioner må vara den samlade kraften runt dig
Storheten i ordets makt må vara stark men tanken tar första steget
 
Passivitetens anda roterar runt ett nav som låsts av ekrar utan funktion
Ivern av måsten är den centrifugala kraften som vill trycka dig utåt
Mättnad genom kamouflerad hunger offras som en magnetisk cirkulation
Tålamodet tryter och lättar de ventiler som aldrig annars öppnas
 
Motvilliga rutiner i samlad takt ger upprepning och eko utan slut
Kursändring utan kompass ger styrka åt fjädern som drar dig tillbaka
Ett okontrollerat mod i motvind ger kraft åt vågen som sköljer hitåt  
Svaga flyktförsök från stolen ger krockkudden rätt att stoppa din framfart
*
Av Björn Blomqvist 2012-04-17

Released

*
I begynnelse av det nya året mot slutet av den första dagen
Små kliv för ett stort år, en stor utmaning för mikroskopiska sår
Jaget växer och tankar flyr, nuet tappas, ingen som styr
Innanför ett skal frodas en glöd, ångestens kärna och död
Ostrukturerade och gigantiska kliv, ett hot mot små steg i ens liv
Med ögonen i spegeln görs undantag mot framstegsregeln
Otrampade stigar leder ut, världens alla stigar har ett slut
Orosmolnen skingras och drar, leds av himmel, blå och klar
Förändringar kommer i tid, små som stora med eller utan strid
Årets dagar passerar i ökad fart, som ett sus genom nuet ser man klart
*
© Björn Blomqvist 2012-01-01