Det är säsong nu! Jo min säsong. Efter att ha tagit semester från konstgallerierna under sommaren, har jag nu denna soliga augustidag, äntrat ett konstgalleri. På stamstället var jag alena medan solen värmde utanför. På galleri Fiskhuset pågår nu en samlingsutställning med konst av “tio kvinnor” från ÖKKV (Örnsköldsviks Kollektiva KonstnärsVerkstad), men massor av uttryck/intryck. Totalt 72 alster!

Teknik och material är mycket varierande. Vi pratar inte bara olja eller akryl, utan allt från porslin, textil, grafik av olika slag och järnetsningar till emalj, terrakotta och stengods m.m. Listan kan göras lång, men jag ska försöka hålla mig kort 😉

I ett höstfärgat klimat i gult och grönt (olja på duk) Annika Kronlind Arvidsson, vänder de mig ryggen. Två måleriskt återskapade personer står med ryggarna emot oss betraktare medan de ser eller diskuterar något de ser längre bort i bilden, vad vet jag? Lika måleriskt, men i en helt annan kolorit, möts himmel och vatten – Karin Olsén Öberg. Den lilla badande flickan i vattnet omges av ringar på vattnet. En rörelse i bild vittnar om det. En virvel av vågor i vattnet speglar den himmel som ovan lyser. Mycket bra reflekterat och ett djup som skapas som ett teleskopsliknande perspektiv, uppifrån och ned på den lilla flickan. Efter henne, en gigantiskt väv med digital utskrift på. Mycket bra och estetiskt tilldragande. Händer söker huvud och hår, “Manus” av Marianne Saapunki.

Jag rundar mittensektionen/podiet. En uppställning porslin och alster av emalj och annat i skulpturväg. Sånt som inte alltid tilltalar mig. Bortsett från senaste konstbesöket på Liljevalchs konsthall – Hertha Hillfon.

Plötsligt färdas jag drygt 400 år tillbaka i tiden. Den resan bjuder Karin EE von Törne Haern på – lika lång som hennes namn ;). En triptyk och dessförinnan “Begrundan 40 X 50 cm”, en akryl med motiv av en kvinnas ryggtavla/ryggstycke. På ett barockliknande, eller snarare som clairobscur måleri, a’la Caravaggio eller Rembrandt m.fl., belyses ena sidan av kroppen och den andra hamnar i, för denna gång, ett lättare dunkel. En mörk kolorit och måleriskt återskapat såklart. Det är nu jag undrar om det inte skulle vara så att en viss inspiration kan ha smugit sig in, vad vet jag? Vid nästa vägg, ett antal stilleben av samma konstnär, är inte bara stilistiskt likartade med holländska stilleben från 1600-talet, utan också utställningens höjdpunkt – enligt mig. När det kommer till sånt som liknar barockkonst – min favorit och mitt f.d. forskningsområde för min kandidatuppsats jag lade fram på universitet en gång i tiden – ja då vaknar jag. 😉

I dessa stilleben finns allt med. Färg, ljus, skugga, måleriskt, djup och även rörelse m.m. Jo så kan man uttrycka det – trots att stilleben inte direkt är förknippad med rörelse. Ett päron står och balanserar på kanten av bordskivan. Bara en sån sak, att ögonen luras och tros se det lilla päronet gunga på kanten med risk att falla till golvet.

…Nog om det.

Jag tar mig vidare in i utställningen. Det blir platt, dock inte motiven, utan upphängningen. Några grafiska alster i en modernistisk stil och randiga mönster blir en övergång till det jag inte har kunskap om sen innan. Nämligen ”ImagOn”? Vad är det för teknik? En konstteknik jag ska undersöka lite närmare. Motiven är i en svartvit kolorit eller nästan i sepia – bestående av lökblommor och fåglar i stark kontrast mot den vita bakgrunden.

Äntligen kommer det jag själv gillar. Det abstrakta. Linjer möter ytor, ytor delas och cirkulära former bildar ytor osv. Färg mot färg, linje mot kontur etc. Bland varierande kolorit – står jag och stirrar länge på allt som liknar vatten och labyrinter, samt etsningar i 1970-talets färgteman. Jag tittar än mer och föreställer mig saker som bara jag ser i min föreställning. Enligt titeln vatten, ser jag plötsligt hur allt i den abstrakta bildyta rör på sig. Jag tar några steg bakåt och tittar lite till (creapy).

Några alster i tekniken ImagOn återkommer innan en samling alster med expressiva figurer, föreställande Taipei dyker upp. I rastafaris-färger uttrycks allt med linjer och kvadrater. Rött, gult och grönt ger en expressionistisk överföring till oss betraktare. Som slutkläm på utställningen byggs djup in i bilden enligt den mer slarviga metoden, liknande van Gogh. Stolar som inte riktigt är symmetriskt rätt komponerade. Ett medvetet syfte kanske?

Som sagt var – cirkeln sluts med alster i samma kolorit och stil som de två första, och av samma konstnär förstås.

Hur var det nu med symboler? Eftersom det är en samlingsutställning med många spridda uttryck och skiftande motiv, hittar jag inte så mycket som är gemensamt. Jag tänkte åndå, för de vetgiriga och nyfikna symbolforskare och jag – ge en kort symbolisk förklaring på det där päronet som gungar nära bordskanten och är nästan på väg att falla ned. Den sensuella runda formen på päronet symboliserar kärlek och moderlighet. Athena i den grekiska mytologin, ansågs vara päronträdets moder, men också vishetens och krigets gudinna. Inom kristendomen är päronet en symbol för Jesu kärlek till mänskligheten. Däremot är päronträdet med sin livslånga leverne, en symbol för just långt liv hos kineserna. 

På återseende! 

 © Björn Blomqvist 2015-08-19