Tag Archives: Tempera

Det centrala ljusets betydelse

För att göra av med lite tid, slank jag in på Galleri Fiskhuset igen. Jag hade en timme på mig, det borde jag hinna på. Inne i galleriet visas alster av två konstnärer. Alstren visas tillsammans i just utställningen “Tillsammans”. 

Om det finns något gemensamt alstren emellan, får ni leta länge. Det är två helt olika stilar. Tempera möter collografi. Stora skillnader alltså. Men det finns en gemensam nämnare. Den att konstnärerna är syskon. Det är systrarna Agneta Åhl och Elisabeth Rosenlund som ställer ut tillsammans

Elisabeth ställer ut målningar i tempera och några i olja/tempera. Agneta däremot, ställer ut Collografi och Serigrafi. Motiven och formerna håller en ganska konsekvent stil. Temepra-målningarna domineras av mycket blått, vitt (ljuset), turkost och brunt. Blått förekommer mestadels i motiven med havs- och himmelsteman. Kompositionerna med rektangulära former, de mer abstrakta – domineras av en kolorit i lila, turkos och brunt.

I nästan alla  målningar av Elisabeth är ljuset centralt. I mitten av motivbilden finner man en stor ljusbild, ett ljussken. Många gånger skapar ljuset själva djupet i bilden. Det när ljuskällan skapar speglingar i vattnet. Därigenom finner vi djupet, dels också för att en vanligen förekommande segelbåt syns i fjärran. Ljuset fokuserar också många gånger på ett bestämt/centralt objekt i bilden. Mestadels båten i fjärran eller på ett människopar.

Det är emellanåt upprepningar av motiv – likaså i kompositionerna. Det som skiljer dem åt är den skiftande koloriten bland alstren. Däremot gillar jag tempera, eftersom det ger en tunn och klar yta. Inga grova penseldrag eller en grov textur. Det är ljusa och kalla färger inledningsvis men något senare, en mörkare och varmare kolorit. Om det finns rörelse i motiven, är en fråga för fantasin. Frågan är om båtarna i bild, rör sig eller ligger för ankare. Det är det centrala ljuset som är dominerande i Elisabeths alster. Symboliskt kan jag redogöra för det senare.

Om vi nu ska ägna oss åt att diskutera Agnetas konst, blir det tvära kast. För vad har collografi och tempera på canvas gemensamt? Ingenting, förutom nåt motiv kanske. Men i detta fall inga motiv som är lika varandra. Några av Agnetas collografier är i min mening, stilmässigt fina och estetiskt tilldragande. Det är främst motiv i varma, mörka naturfärger. Brunt och mörk terrakotta – för att nämna några.

Djup finns det också. Främst där motiv av diagonalt placerade fasader och fönster syns i bakgrunden mot motiv med mat- och dryckestema i nederkant. Bordet ger också hopp om djup i bilden. Däremot innehåller ingen av mina två favoriter något djup. Det är två collografier med ansikte i bildytan. Ganska mystifierade motiv, men snygga att se på. De två serigrafierna nr. 19 och 20, är tack och lov, relativt abstrakta. Det gilla jag – det vet ni ju. 

Det finns en liten röd tråd i utställningen, trots de skiftande stilarna. Då Elisabeths målningar skiftar i kolorit, har galleristen tänkt efter och hängt deras alster i färgordning. Som exempel kan nämnas att: strax efter de två collografierna jag gillade, de i varma naturfärger, hänger en av Elisabeth målningar bredvid – den i snarlik kolorit. Det har galleristen verklig tänkt på. Inga huxflux-hängningar här alltså. 

Ljuset då? Jag hittade ingen ingående symbolförklaring, men ändå lite som kan ge en hint. I ett av mina symbollexikon kan man läsa om att det strålande ljuset, likt solen – står för sanning, härligheten och himmelsljuset såklart.

Det var allt jag hade att säga denna gång. På återseende!

Björn Blomqvist 2015-03-07