Det svänger ju

Efter ytterligare en säsong av programmet På väg till Malung, visar SVT en än gång att realityserier inte behöver innehålla färgstarka profiler eller skandalomsusade karaktärer. Det räcker med det lättsamma programmet för att fånga min uppmärksamhet, inte bara för att jag gärna lyssnar och dansar till dansbandsmusik, utan också vill följa människornas strävan efter sina uppsatta mål. I programmet lyfter SVT fram människor med skilda karaktärer, men med ett och samma mål, dvs. att dansa och ha kul.

Jag följde den första säsongen och tyckte den var både lättsam och underhållande och det märks att programmet hade lockat mer folk till Malung denna sommar. Det var inte bara fler besökare, utan också nya karaktärer, såsom punkartjejer, fotbollsgrabbar och den dansglade Chris m.fl.

I denna säsong slår de hål på myten om den trogne dansbandsentusiasten. Den finns ingen stereotyp för en som gillar dansband, både musikaliskt eller dansant. Det kan lika gärna vara du eller jag och varför skulle vi vara lika som bär. Det som förenar oss är dansen och glädjen till den melodiösa musiken.

Efter två säsonger av På väg till Malung, tycker jag att en tredje säsong kommer att bli en säsong för mycket, inte för att jag har något emot det, men utan att det räcker med två, sedan kan man byta danspartner som det de omskriva reglerna för dansbandsetiken säger.

Det är ingen tvekan om att SVT har blivit språkrör för den svenska dansbandskulturen. Först kom Dansbandskampen, sedan Dansbanan i Täfteå och nu här senast, På väg till Malung. Självfallet gör SVT rätt, vem ska annars via de publika kanalerna ta på sig ansvaret att bevara dansbandstraditionen som ett kulturarv.

Björn Blomqvist 2012-01-12

Snart! Ska bara

Vart tog reportagen vägen i bloggen? Det är de som är grundstommen i bloggen, de som ska ge bilden av mina upplevelser vid olika möten med konst- och kulturyttringar. Just nu har jag inte antagit nått uppdrag som ivrig besökare eller åskådare vid kulturella tillställningar. Hursomhelst ska jag ägna mig mer åt detta snart. Jag har skrivit av mig med lite egna alster och andra tankeställare. Nu är jag i bättre slag och kommer göra paus i min kreativa ordverkstad.

Trots den kalla luften som kommer in och den bitande kylan som tar över ska jag åtminstone kunna ta del av några evenemang. Konstgallerierna är inte stängda trots den kalla luften. Teaterföreställningar, musikunderhållningar och dansbandsspelaningarna fortsätter i vanlig ordning. Musik, film och dokumentärer är likaså fler en vad man tror. Jag samlar all kraft just nu till nya målande reportage, recensioner och upplevelseskildringar i kulturens tecken.

Bokhyllan står och väntar ivrigt på min hand som snart ska rycka en bok ifrån hyllan. En bok som ska stärka mina kunskaper, upplevelser och intressen om konst, kultur, historia eller något oväntat kanske. ”Livet är alldeles för kort för ett dåligt vin”, tack på förhand ärade kultrvetarekollegor och ni andra.

Björn Blomqvist 2012-01-11  

Released

*
I begynnelse av det nya året mot slutet av den första dagen
Små kliv för ett stort år, en stor utmaning för mikroskopiska sår
Jaget växer och tankar flyr, nuet tappas, ingen som styr
Innanför ett skal frodas en glöd, ångestens kärna och död
Ostrukturerade och gigantiska kliv, ett hot mot små steg i ens liv
Med ögonen i spegeln görs undantag mot framstegsregeln
Otrampade stigar leder ut, världens alla stigar har ett slut
Orosmolnen skingras och drar, leds av himmel, blå och klar
Förändringar kommer i tid, små som stora med eller utan strid
Årets dagar passerar i ökad fart, som ett sus genom nuet ser man klart
*
© Björn Blomqvist 2012-01-01

Ett stort och ett smärre fiasko

Efter att ha sett dokumentären (Vasa 1628 del 1) om just Vasaskeppet som kantrade och sjönk samma år, kan jag konstatera att det var ett stort fiasko men också en dokumentärfilm med några smärre fiaskon. Vi vet ju vad som hände med skeppet bara vi är någorlunda insatta i svensk historia. Det som förmodligen ligger bakom förlisningen och det som dokumentären tar upp, är hur skeppet till att börja med var byggt av trä (ek) som från början hade valts ut till ett mindre skepp, dvs. sämre passform. Det andra var den skrala ekonomin som fick de tappra skeppsbyggarna att strejka, vilket försenade bygget och måste istället påskyndas. Den tredje orsaken var vädrets makter. Kastvindar och ett tungt lastat skepp blev en dålig kombination (dvs. instabilt). Hur som helst sjönk skeppet på sin jungfruresa år 1628.

Till saken angående rubriken. Visst är det intressant (om inte superintressant) att få veta hur människorna levde i Stockholm under 1600-talet och om människorna som arbetade med just bygget av Vasaskeppet. I den första delen av två skildras varvsarbetarnas och dess familjers liv, samt vardagen för de som styrde bygget. Just detta och den faktamässiga delen har jag inga invändningar mot, men däremot den stundtals dåliga animationen och modellerna som skapar miljön. I vissa klipp kan man se hur personerna går på ett golv som förmodligen har datoranimerats. Kontrasten mellan fot och mark blir för tydligt och gör att personen svävar i luften. I ett annat klipp ses två kvinnor sväva i luften. Det existerar inga ben nedtill under de skenbenslånga klänningarna/kjolarna, ett litet fiasko för animatörerna kanske.

Sammanfattningsvis var dokumentären helt OK eftersom innehållet och skildringarna av stockholmarna och andra experter som på 1600-talet byggde skeppet, var mycket intressant. Likaså skapandet av miljöerna var bra och tidsenliga (bortsett från ett fåtal byggnader). Däremot var den grafiska och datoriserade delen alldeles för tydlig i sina fel och brister, men tackolov är den grafiska delen kanske det mest irrelevanta i detta fall eftersom historien och dess innehåll bör lyftas fram i första hand.

Jag kan med andra ord rekommendera dokumentären så länge ni vill fokusera på innehållet och i mindre grad på det grafiska. Det ska jag försöka med när jag ser på del 2. 

Björn Blomqvist 2011-12-28

Vem, varför eller det förväntade

Efter tre avsnitt av favoritprogrammet Konstdeckarna blir min upplevelse i avsnitt fyra något mildare. Det kan bero på att i 4:e och sista delen läggs ribban lägre. Det gäller inte att i första hand ta reda om ett alster är äkta eller om det en senare kopia av ett ursprungsverk, snarare att ta reda på vem som har målat det. Detta tyder på att konstdeckarna sänker förväntningarna enligt min uppfattning.

Det mest lockande i detta avsnitt enligt mig är att en av ljusets mästare kommer på tal, dvs. Rembrandt. Rembrandt och ytterligare två mästare inom clairobscur (Caravaggio och Georges de La Tour), ligger mig varmt om hjärtat eftersom dessa tre ingick i min studie för kandidatuppsatsen i konstvetenskap vid Linköpings universitet. Jag ser också en annan inställning eftersom det tidigt i programmet konstateras att det inte är en äkta Rembrandt det handlar om, utan ett alster av någon av Rembrandts första lärlingar, troligtvis Isaac de Joudreville. Han var elev till Rembrandt under 1630-talet.

Det som dominerar detta avsnitt är inte 1630-talet, utan 1930-talet och Nazitysklands plundringar av konst och utrotning av judar och dess rikedomar. Denna målning är utan tvekan från 1600-talet men målningens historia bygger på stölder, konfiskeringar och arvegods. På så sätt blir det ett dilemma om vem som är den rättmätige ägaren. Ingen vill direkt lägga beslag på den via juridisk hjälp i samma utsträckning som i tidigare program.

Visst är det fruktansvärt och fördömande som Nazityskland gjorde mot judarna och med konstskatter, men för en gång skull blir programmets upplösning vare sig dyster eller glädjande. Programmet visar att alla avslut inte ska vara de förväntade om det inte var så att vi förväntade oss detta, då tidigare program bara handlat om lycka, oro och besvikelse. Jag hoppas på fler program i samma anda eftersom konstvärden bör sättas under lupp allt mer. Det förekommer så många förfalskningar till priset av äkta och många oäkta målningar som i själva verket är en äkta Rembrandt, Vermeer, Caravaggio eller Monet m.fl.

Björn Blomqvist 2011-07-31       

Fake or not fake

Nu börjar det likna nått. I tredje avsnittet av Konstdeckarna vänder de helt på steken. Mitt möte med programmet via Svt Play, konstaterade att nästan hälften av konstvärdens alster är förfalskningar. I det tredje avsnittet vänds allt åt det andra hållet i skillnad från de två första avsnitten. Nu skall äkta målningar visa sig vara förfalskningar, inte tvärt om. Det är intressant eftersom förfalskarna har lurat skjortan av giriga konsthandlarna, såsom Hermann Göring m.fl.

I detta avsnitt handlar det om en förfalskning av Vermeers ”Kopplerskan”. Förfalskaren är en av 1900-talets största, dvs. van Meegeren. För att ta reda på saken vill konstdeckarna ta reda på vilken teknik, material och tillsatser van Meegeren använde sig av. Vi vet att en oljemålning kan ta hundra år att torka/stelna och att den krackelerar med tiden, men hur lyckades van Meegeren återskapa dessa detaljer i modern tid?

Först kom konstdeckarna fram till att han använde sig av ämnet fernolformaldehyd (bakelit). Han rengjorde också sina målningar på ett sätt så att de skulle se gamla och slitna ut, dvs. han misshandlade sina egna målningar för att få dem att se ut att vara 300 år äldre. Det visade sig att van Meegeren använde sig av nästan samma pigment som under 1600-talet, bortsett från fernolformaldehyd som inte fanns för än på 1900-talet. Självfallet visade det sig att målningen ”Kopplerskan” Innehade detta ämne och kunde på så vis avfärdas som äkta.

Det intressanta i detta avsnitt är hur en av nutidens konstförfalskare av modern konst John Myatt, gav sig på att göra en förfalskning av Vermeers mest kända verk 1600-talsverk ”Flicka med pärlörhänge” (1665), det med van Meegerens teknik och material. Förfalskningen höll sig bra, men den konstgjorda krackeleringen gjorde att fernissan flagnade och föll av.

Min slutsats av detta mediala möte innebär att alla giriga konsthandlare ska vara försiktiga eftersom deras dyrt investerade alster kan vara värdelösa förfalskningar!

Björn Blomqvist 2011-07-27

Från soptippen till Sotheby’s

I avsnitt 2 av Konstdeckarna via SVT Play blir det inte bättre än i avsnitt 1 när det gäller upplösningen. Ännu en gång avslutas uppdraget med utebliven lycka, trots att lyckokänslor byggs upp under programmets gång. Fortfarande är jag något bitter på konsthandlarna och konstköparnas iver att göra snabba pengar på konstföremål. I detta avsnitt ges sig de tänkbara ägarna in i bilden och då blir det mer eller mindre en juridisk uppgörelse, inte en fråga om utropspris.

Programmet handlar om ett fynd intill en soptipp på Irland. Tony hittar ett par målningar intill en soptipp, målningar han gillade, och som han beslöt sig att ta hem. 20 år senare finns målningar på vinden hos hans dotter Selena. Ett av dessa alster visar sig vara en äkta akvarell av den amerikanske målaren och kanske USA:s första impressionist Winslow Homer (1836-1910). I samband med den engelska upplagan av Antikrundan, medgav experterna att akvarellen är äkta och värderas till 30 000 pund.

Det som i detta uppdrag blir ett dilemma för konstdeckarna, är att denna målning först bekräftas som äkta av Sotheby’s och att gå under klubban på mellan 150 000 – 250 000 dollar, till att sedan engagera descendenter till släkten Blake som hävdar att målningar är deras. Motivet på målningen är ett familjporträtt av tre personer ur familjen Blake under 1880-talet. Släkten Blake på 1880-talet bestod av kolonialguvernören Blake och hans maka, lady Blake samt deras barn, dvs. högre ståndspersoner.

Allt som allt blev priset på målningen under Sotheby’s auktion i New York 0 dollar eftersom den drogs in under aktionen då släkten Blake ställde motkrav vid en eventuell försäljning. Just nu pågår en juridisk tvist om vem som är den rättmättige ägaren till målningen. Återigen har jag som humanist inget förtroende för konstsamlare eller konstköpare, för mig handlar det bara om konstvetenskap och konsthistoria ingenting annat.

Björn Blomqvist 2011-07-17

Vad är äkta och vem bestämmer det?

Konst och detektivarbete utgjorde mitt massmediala konstmöte idag. På SVT Play följer jag en serie som handlar sökande efter sanning, falskhet eller äkthet inom konsten. Programmet heter för enkelhetens skull ”Konstdeckarna”. Programmet är en riktig aptitretare för oss konstvetare och konstintresserade. Däremot är jag inte nöjd med första programmets upplösning. Jag önskade att det skulle sluta lyckligare, men inte denna gång.

Efter första avsnittet av Konstdeckarna och konnässören Wildensteins eviga vägran att erkänna äktheten i ett av Monets verk blir jag något irriterad. Trots alla nutidens tekniska och researchmässiga hjälpmedel samt expertis är det klarlagt att målningen är (100 %) äkta, men konnässörerna hos Wildenstein avvisar den efter att de först tittade på den för 60 år sedan, helt utan tekniska hjälpmedel, och nu på 2010-talet gör de samma sak. Det är Wildenstein som avgör äktheten i en Monet-målning, inte världens ledande experter.

Jag hoppas att Wildensteins inser hur fel de kan ha genom att bara titta på målningarna med blotta ögat. Detta är med tanke på att en av världens mest framstående Monet-experter kom fram till att ett av Monets målningar som Wildensteins godkänt som äkta, i själva verket var en förfalskning. Den målning som står i centrum i detta program är enligt samma expert (100 %) äkta och då har alla tekniska och moderna hjälpmedel använts. Sammanfattningsvis tycker jag att inga inflytelserika dynastier ska styra konstvärlden, låt kunniga experter och skaparna själva avgöra konstverkens realitet.

 Björn Blomqvist 2011-07-09

En kungaskiss och en historieskrivning

Både kungamålare och kompanister m.fl. för oss vidare längs Nyköpingsån. Idag blev mitt kulturella möte en medverkan som publik, tillsammans med historiska nyköpingsgestalter längs ån. På ett teatralt och roligt sätt förs vi tillbaka i tiden med upplevelser ur den Nyköpinska historien.

Duktiga skådespelare visar med både stil och komik hur saker och ting föregick i Nyköping under historiens gång, med start under 1600-talet och med “utstämpling” på 1900-talet. Årets upplaga av de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån är lika bra som ifjol, om inte bättre. Tack vare bra skådespeleri, engagemang, tidsenliga kläder och en skicklig regi, förs vi med begeistring genom historien och mister både tid och rum.

Den enda tid och plats som existerar för stunden är de som spelas upp framför oss, och som bjuder in oss i spelets tidsepok. Gestalterna går från att vara stilla som dockor, till att bjuda oss på en historiebeskrivning i komisk och tidsenlig anda. Jag rekommenderar detta skådespel i form av en dramatiserad vandring längs Nyköpings stoltaste farvatten. Jag citerar SN:s artikel på kultursidan den 1 juli för att ge en fingervisning om vad som upplevs: ”Sällan har en timslång promenad varit så underhållande”.

Björn Blomqvist 2001-07-03 

Skagen – Spanien T/R

Idag på Galleri Fiskhuset öppnar en utställning med måleri i akvarell av konstnären Nils Öhrvall. Väl där möttes jag av både konstnären själv och akvarellmålningar med motiv från Skagen och Spanien plus Gamla Oxelösund. Akvarellerna har mestadels motiv med blå himmel och hav med inslag av stränder och klippor där vågorna ses svalla in. Vågorna representerar rörelsen i många av målningarna. Färgerna är ljusa och kalla men motiven varma och soliga.

Längre in i utställningen övergår Skagenmotiven till motiv från varmare breddgrader, dvs. Spanien. Så här nära inpå sommaren är det behagligt att se motiv av det spanska kustlandet, palmer och sydkustvillor. Den blå himlen och likaså havet finns kvar som det dominerande i bilderna. I den tredje delen av utställningen återkommer Skagen som huvudmotiv. Utställningen är ordnad så att betraktaren gör en resa från Skagen till Spanien och tillbaka, bara genom att bese alla alster i nummerordning. Akvarellerna har tydliga motiv i en föreställande anda.

Konstnären målar alla sina landskapsmotiv på platsen för blickfånget. Allt görs på plats, dvs. inget efterarbete eller slutförande görs i en ateljé. Generellt är målningarna tydliga i dess berättande om var motiven är hämtade. Av naturliga själ finns det alltid ett djup och perspektiv i bilderna och likaså ett linjärt återskapande av figurerna. Den överblickliga upplevelsen visade att inget alster urskilde sig markant från de andra. Det är en homogen utställning med många fina akvareller som tydligt visar hur vackert det kan vara i både Skagen och i Sydspanien eller hur fin den röda borgen kan vara (Alhambra).

Björn Blomqvist 2011-06-04  

Experimentell fotokonst med kontraster och lite keramik

På andra sidan Nyköpingsån mittemot Nyköpingshus och Kungstornet ligger NK-villan och där pågår konstutställningen 2xHAGLUND”. Idag lockade utställningen min uppmärksamhet, en utställning med alster av fotokonst i en experimentell och fototeknisk anda samt skulpturer i keramik. I en samlad grupp som ett eget inslag i hela utställningen finns ”Gycklarnas afton”, en samling detaljrikt skapade skulpturer i keramik, mestadels figurativa huvuden såsom en clown, narr eller dvärg mm. Detaljrikedomen är stor, och som betraktare känner man hur dess ansikten och ögon, snarare betraktar oss och inte tvärtom. Skulpturerna är skapade med god skicklighet och med en känsla för ett rikt formspråk.

Vid den första utställningsväggen hänger den första serien av foton om 12 st. som tillsammans skapar en rektangulär formation. Bilderna är pigmentutskrift på både duk och papper. I den första serien är det foton med natur- och landskapsmotiv i dunkla färger som dominerar, plus några motiv av ett ansiktsporträtt. Inget tyder på rörelse i bilderna då de istället uttrycker ett lugn och en stillhet. Likaså den andra serien av 12 foton (också pigmentutskrifter) på den bortre kortväggen visar upp en stillhet. Däremot har fler bilder motiv av samma ansiktsporträtt som innan men mer experimentellt utförda, såsom omkastning av färger.

Den sista delen på utställningen, som sträcker sig från bortre kortväggen och längs den högra långsidan, ger en tydlig kontrast till de föregående 24 bilderna. Direkt syns att konstnären ville experimentera med olika verktyg som kan användas vid fotoretuschering mm. Konstnären har placerat sig själv i bilderna men i flera upplagor (kloning). Det är tre eller fyra st. per foto. Till skillnad från de 24 små fotobilderna, står dessa bilder i tydlig kontrast då de ger utlopp för rörelse, agerande, sysslor, känslouttryck och ljusare nyans. Dessa element skapas av personen i bilden medan bakgrunderna är mer stillsamma, såsom en skog, ett potatisland, ett växthus, ett rum och den finaste av alla bilder, fotot med en spegelblank sjö och en brygga i bakgrunden.

Sammanfattningsvis är den tekniska skickligheten, skulpturtekniken och det fototekniska som väger tyngst, medan uttrycksspråket i vissa bilder blir för sceniskt. I min jakt på tydliga symboler fann jag motivet av en tistel som enligt det kristna symbolspråket står för synd och Jesu lidande. Tisteln representerar också stränghet och hämndlystnad. Tisteln finns också som symbol inom heraldiken utifall det kan vara av intresse. Likaså ett foto som har ett motiv av ett eklöv, har en symbolik. Eklövet är symbol för makt, auktoritet och seger, medan trädet ek symboliserar styrka, ära och uthållighet. Ibland finns ekollonen med i motivet (inte i detta motiv), som symboliserar mognad och styrka.

Björn Blomqvist 2011-05-24  

Trädgårdskonst och två kungliga slott

Så här i vårtider när sommaren närmar sig med stormsteg och med alla tomtägare som donar i sina trädgårdar har jag kommit att tänka på trädgårdskonst ur ett historiskt perspektiv. Jag tänker framförallt på en stil av trädgårdskonst som gjorde entré under 1600-talet, som jag fick lära mig om när jag läste konstvetenskap på universitetet. Under medeltiden och renässansen var trädgårdarnas praktiska uppgifter det viktigaste, men därefter, på 1600-talet och under barocken skulle trädgårdarna inneha ett estetiskt uttryck och vara mer anslutna med byggnaderna. På konstvetenskapen fick vi lära oss vad som kännetecknar en barockträdgård och vilka som var de ledande trädgårdsarkitekterna i Europa under 1600-talet. De två kanske mest kända och vackraste barockträdgårdarna finns i Sverige och i Frankrike, enligt mig.

Den gemensamma nämnaren är framförallt att de båda trädgårdarna har kunglig anknytning. I Sverige syftar jag på Drottningholms slott och den enormt vackra barockträdgården som jag själv besökte för ett par år sedan. Trädgården restaurerades på 1960-talet och har fått det barockliknade utseendet den hade när Tessin d.y. med hjälp av Johan Hårleman skapade den. Trädgården har en enhetlig utformning, vilket var vanligt under 1600-talet. Trädgården är anlagd och ordnad efter den typiska barockstilen där utgångspunken är en parterr (trädgårdsterrass) med rankmönster och symetriskt placerade växtligheter, samt fontäner eller liknande. Drottningholms trädgårdsarkitektur utgår ifrån ett franskt mönster, signerat André Le Nôtre. Mycket i Drottningholms trädgård är tuktat och symmetriskt, där båda sidor av en central gångväg/mittaxel är precis likadana, som en spegling av varandra. Längre ut i trädgården finns även olikformade sidor om mittgången men som ändå är symetriskt ordnade.

André Le Nôtre är mest känd för att ha skapat barockens två förnämsta trädgårdar, Vauxe-le-Vicomte och trädgården vid Versailles. Just Versailles trädgård är den andra trädgården jag syftar på. Versailles är ett resultat av Kung Sols flärd och rikedom. Kung Sol (Kung Ludvig XIV) lät André Le Nôtre anlägga Versailles parkanläggning och trädgård på 1600-talet. Han samarbetade också med Louis Le Vau och Charles Le Brun i samband med skapandet av Vauxe-le-Vicomte. Trädgården är enorm med större dimensioner än Drottningholms. Själv har jag inte varit där, men dit ska jag så fort jag ha möjligheten och därtill se den enorma spegelsalen inne i Versailles. Som barockträdgård med den stiltypiska symmetrin, parterrer och dubbla alléer och fontäner, kan man bara avundas den och önskade att man hade en liknande trädgård här hemma. Den egna trädgården går mer i rokokostil, dvs. mer vildvuxet med syfte att vara en rokokoträdgård med romantiska inslag.  

Björn Blomqvist 2011-05-09

Mochekultur eller Romarrike

Efter att jag hade titta på två dokumentärfilmer om två arkeologiska projekt i två olika delar av världen och om två olika kulturer/riken, har jag insett att jag kanske skulle ha pluggat till arkeolog också. Det är alltid spännande att forska och göra research kring ett historiskt föremål och ta reda på dess historia och ursprung. Jag har ju också ett stort historieintresse utöver konstintresset, framförallt kultur- och socialhistoriskt men också för utomeuropeisk historia. Därför uppstår även kulturmöten med historieanknytningar som detta, inte bara konstmöten. Som ni vet, följer jag med spänning, Magnus Ladulås gravöppningsblogg. 

Vilka är då dessa två dokumentärer som jag intresserar mig, och som höll mig klistrad framför TV:n? Den första dokumentärfilmen jag tittade på heter nått så hemskt som ”De halshuggna romarna”. Dokumentären handlar om utgrävningar i staden York i norra England, den stad som var romarrikets norra huvudstad. Dokumentären följer arkeologer som hittat en underlig gravplats med halshuggna kroppar. I dokumentärer söker de svar på vilka dessa personer var och varför den Severiska ätten med kejsare Septimius Severus och hans söner Caracalla och Geta var inblandade. Dokumentären ger också en historieskrivning kring sönernas maktkamp och kejsartiteln efter faderns död.

Den andra dokumentärfilmen skildrar Mochekulturen och dess människor som befann sig i en helt annan del av världen, samtidigt som romarriket var i sitt slutskede. Dokumentären heter ”Perus pyramidkung” och den skildrar arkeologiska utgrävningar i området Sipán i norra Peru, där mochekulturen blomstrade från år 100 till år 800 e Kr, med storhetstid mellan åren 550-650. Kulturen försvann efter 700 år och lämnade efter sig gåtfulla pyramider i öknen, där utgrävningarna fortfarande görs. Dokumentären berättar om de arkeologiska utgrävningar som började redan 1987 som en följd av några gravplundrares iver att finna skatter.  Gravplatserna var alltså redan kända när arkeologerna började utgrävningarna. Alla de tusentals föremål som funnits och det museum som nu är byggt på samma plats, kan vara intressant att besöka i framtiden.

Björn Blomqvist 2011-04-19

Slottsvandring i solskenet

Som jag hoppades på så var det ett kanonväder idag när det var dags för slottsvandring på Nyköpingshus. Den nästan en timme långa slottsvandringen med 36 deltagare startade utanför Kungstornet. Först informerades vi om Gäldstugan och Kungstornet, samt de intilliggande vallarnas historiebakgrund. Därefter gick vandringen till de två utomhusmodellerna, den ena föreställande den medeltida borgen och den andra, hertig Karls renässansslott.  Åhörarskaran samlades runt föredragshållaren och modellerna, med blicken fäst på både modellerna och föredragshållarens medtagna pekpinne.

Färden fortsatte med ett stopp vid vindbryggan med sikte på hertig Karls vapen, och med öronen öppna för fakta om Porthuset mm. Nästa anhalt blev norra sidan av slottet med information om Änglatonet, där alkemisten huserade (på hertigens tid försökte man framställa guld och silver på konstgjord väg), och om byggnaderna på andra sidan vattnet (Bryggeriet, Åhuset och NK-Villan m.fl.). Sista stoppet på den norra sidan var slottets nordöstra hörn där rester av Gustav Vasas kanontorn s.k. Gustav Vasas rondell finns. Rondellen är ett rundformat kanontorn som under hertig Karls tid blev en del av det nu icke kvarvarande Drottningtornet.

Vandringen gick vidare, ända bort till Tovastugan som är ett av Sveriges äldsta bevarade bostadshus (parstuga) i timmer.  Därefter var det så dags för visning innanför slottets murar, först i förborgen där hertig Karl hade sitt kök och sin spis, men som nu bara består av fyra kolonner på en gjuten platta. Mittemot finns gamla residenset, byggt år 1726, byggt ovanpå den medeltida muren. Vandringen fortsatte till den inre borggården genom den port som hertigen lät bygga.

Inne på borggården fick de 36 vandringsdeltagarna bese hertigarnas (Erik och Valdemars) fängelseplats, beläget i Kärntornets källare. Nästa stopp blev återigen utanför Kungstornets nuvarande entré. Till sist fick deltagarna gå ner i kasematten. Det var ett intressant och lärorikt föredrag till fots och det fina vädret och föredragshållarens rika kunskaper gjorde att det blev uppskattat.

Björn Blomqvist 2011-04-17 

Söndagskafé på Nyköpingshus

Gårdagens söndagskafé på Nyköpingshus blev ett trevligt kulturmöte. Det kom många besökare och föredraget lockade drygt tjugo åhörare. Vårens föreläsningstema är “Nyköping” och gårdagens föredrag handlade om nått så hemskt som kolera, dvs. “När koleran slog till i Nyköping”. Nästa söndag hoppas jag på fint väder, för då blir föredraget utomhus, dvs. “Slottsvandring på Nyköpingshus”.

Det fina vårvädret tycktes inte skrämma bort besökarna eftersom Kungstornets båda utställningar var välbesökta under dagen. Om bara några månader startar säsongen med öppet varje dag i Kungstornet. I juli startar också årets sommarspel Nyköpings Gästabud, som i år återuppstår som musikalversionen med Teater Sörmland vid rodret. Jag är övertygad om att borggården vid Nyköpingshus kommer att fyllas till sista plats, så passa på att boka biljetter nu.

Nyköpings Gästabud är ett av Sveriges största sommarspel med c:a 100 medverkande, och jag kan intyga att det är en kanonupplevelse att se detta spektakel. För er som kommer att besöka Nyköping under juli månad, skulle ett inbokat teaterbesök med Nyköpings Gästabud på borggården vara ett oförglömligt kulturmöte och en tidsresa till december år 1317. Även de dramatiserade vandringarna längs Nyköpingsån som anordnas av Sörmlands museum, är att rekommendera.

Björn Blomqvist 2011-04-11

Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng

Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.

Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.

Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.

Björn Blomqvist 2011-03-21

Från intryck till uttryck kontra Fauvism

På Koordinaten i Oxelösund öppnar idag utställningen Kaninindian med målningar av Alexis Oyola och Morgan Yngve. Efter att jag läste SN:s artikel om den stundande utställningen, fanns det ingen tvekan. Jag ville få min egen subjektiva upplevelse av expressiv konst. Utställningen huserar i båda gallerierna på Koordinaten, Galleri K och Galleri O. Utställningen med dess alster gav mig först intryck, till att senare efter genomgången översyn, uppvisa mängder av uttryck. Det är den expressionistiska konsten som tilltalar mig, och konstnärerna kompletterar varandra bra, trots olika faktur och kompositionssätt.

Alexis skapar sina alster med en mycket tjock faktur med en expressionism och kolorism i starka färger. Målningarna är gjorda på duk och pannå med en blandning av cement, husfix och akryl, samt tillsats av grus eller sten mm. (bör beskådas). Alexis blandar de tre delarna lika och applicerar den tjocka massan på underlaget.  Därefter formar han figurerna med fingrarna (syns tydligt och är intressant att beskåda). Därefter låter han blandningen stelna, och sist färgsätts figurerna, mestadels i starka färger såsom rött, blått, grönt och orange, ibland grundat med vitt. Jag upplever dessa alster som kreativt skapade i “semiabstract” expressionism.

Morgans akrylmålningar däremot, har en tunnare faktur och en kolorit i varma men också i starka färger, applicerat med skumgummibitar. Det första jag reflekterade kring, ur konsthistorisk aspekt, var influenser av Fauvismen och Matisse. Morgans målningar är mestadels föreställande med figurer som avskiljs med breda och tydliga linjer, såsom färgmästaren Matisse brukade göra. Men Morgan skapar såklart sina kompositioner på sitt sätt utan att de efterliknar gamla mästare. Några alster som jag gillade skarpt, var Väntande Kvinna (nr 25, Galleri O) och Liggande Qvinna (nr 19, Galleri K).

Bland Alexis alster gillade jag Mina vänner och Kvinna (båda i Galleri O, nr 22, 25). Generellt upplever jag utställningen och alstren som inbjudande med kolorism med starka färger i expressionistisk anda, med influenser av Fauvism och Der Blaue Reiter, men desto mer utifrån dem själva. Efter diskussioner och många frågor till konstnärerna blev jag som vanligt rikare på kunskap om konstnärskapets bemästrande. Tänk vad olika arbetssätt, redskap och tekniker som används, kan tillfredställa våra estetiska sinnen. Under dagens konstbesök flöt mina tankar och reflektioner till den grad att slutrepliken blir ”En utställning som för mig från impressionism till expressionism i modernismens anda.”

Björn Blomqvist 2011-03-19

Blandteknik och experimenterat

På det lilla galleriet Vindfång var det ovanligt trångt idag. Det var nästan mer folk än vad galleriet kan få plats med. Tänk om detta är ett tecken på att de två unga utställarna, Koben (Anna) och Viktor redan är stora, eller kommer att bli det i framtiden. Jag hade siktet inställt på fler gallerier men idag blev det endast Galleri Vindfång och en snabbtitt på Färgklickens utställning på Galleri Fiskhuset, som jag redan sett tidigare. Utställningen på Galleri Vindfång blev ett möte med kreativa och experimentella alster i blandteknik plus några abstrakta godbitar.

Tänk dig en kartongbit som underlag och olika måleritekniker att tillgå. Då kan man föreställa sig de inledande alstren i utställningen. Med blyerts, tusch, akvarell, akryl och pastell har Koben skapat bilderna på kartong. Det är porträttbilder på glada ansikten, människor och apor mm. I bilderna finns rörelse (människor och apor som utför olika aktiviteter), men framförallt finns ett uttryck av kreativitet från skaparen. Därefter visas några av Viktors digitalt gjorda bilder. Figurerna har han först ritat och sedan scannat in digitalt och därefter bearbetat vidare för att slutligen bli ett färdigt alster. Mot en klargrön bakgrund sitter en herre på en stol och äter med gaffel, och av någon anledning har hans fot fastnat i gaffeln och på väg in i munnen. (Bör ses för att förstås)

En liten skulptur av en apa fick jag också se. Apor och skrattande porträttansikten i blyerts var ett vanligt förekommande objekt i många alster. Ett alster i blandteknik med motiv av en burk Trocadero, upplystes som en sol i olika färger i en mosaikliknande form. Ett av de få inramade alstren var en abstrakt och nonfigurativ målning, gjord i tempera. Färgen har konstnären blandat själv och av nyfikenhet frågade jag kring torktider för tempera. Torktiden kunde vara några dagar, i skillnad mot oljefärgen som är den mest långsamtorkande färgen. Oljefärgen kan ta upp till flera veckor att torka in helt. Den abstrakta temperamålningen var bra och om fler i den stilen kan skapas av Viktor, kommer fler gallerier vilja ställa ut hans konstverk, det lovar jag.

Symboler och liknande är det ingen brist på i bilderna på utställningen. Det finns apor, hundar, stolar och mycket mer som avbildats, och alla dessa har en symbolik. Den mest uppenbara symbolen var symbolen för fred, som finns i ett av alstren. Viktors tredje digitalt skapade alster föreställer en robot i 3D-utförande. Robotens ögon är som stora strålkastare med ett tydligt sken. Roboten har måleriska former med tydliga ljus och skuggskiftningar mellan olika sidors element (Bör ses). Generellt är det en utställning med varierande alster som tyder på sökandet efter den konstnärliga identiteten. Förutsättningar finns och förhoppningsvis enskilda utställningar på gallerier med större utställningsrum.

Björn Blomqvist 2011-03-12

Tjuvstart med Färgklicken på Fiskhuset

Idag öppnar en utställning på Galleri Fiskhuset men som officiellt har vernissage nu på lördag. Eftersom jag kommer att besöka flertalet utställningar på lördag, passade jag på att bese Färgklickens utställning idag. Konstföreningen Färgklicken har alltså inte bara utställningar på Tingshusplatsen 2, som jag tidigare har skrivit om. Denna utställning går mest i stillhetens tecken. Utställningen börjar med akvareller av Monika Gustafsson, med motiv av natur och växtliv. Jag anser dem andas en kolorit i varma färger. Djupet i hennes akvareller bygger på det traditionella centralperspektivet.  Likaså nästa konstnär, Lo Amréns alster är akvareller i varma färger med landskapsmotiv, med centralperspektiv. De båda konstnärerna utnyttjar hela pappret och lämnar få ytor obehandlade.

Efter två sektioner med akvareller, får besökaren bekanta sig med en teknik jag inte nämnt i tidigare inlägg. Det är vinyl på fiberduk av konstnären Johanna Cederblad, med motiv av mestadels kor i olika kompositioner. Färgerna är betydligt starkare och går mest i rött, gult och brunt. Vid nästa sektion förvånas jag över Ann Jakobssons akvareller som har en tjock och tydlig faktur, vilket jag först trodde var akryl, men så är inte fallet enligt utställningslistan. Hon arbetar i mycket dunkla färger och med mindre djup. Som kontrast till Anns akrylliknande akvareller, möts jag av stillheten i ljusa kontraster. Gun-Britt Stjärnstedts akvareller med tulpaner och därefter ett stilleben med fruktskål, för oss tillbaka i stämning.

Lite senare längs utställningen kommer några collografier av Gunilla Carlsson, med motiv på fåglar och andra djur. Som vanligt framkommer figurerna med vita tydliga linjer så som collografier brukar se ut. Gunillas oljemålning ”Pippi är hungrig” reflekterade jag över i samband med titeln. Under den avporträtterade fågeln, finns både barer, restauranger och pizzerior. Dessa är symboler för mat och dryck, och om dessa inte fanns i bilden, skulle fågeln inte se speciellt hungrig ut. Målnigen har inget djup, vilket är oväsentligt eftersom bilderna talar sitt klara språk.

Framåt slutet av utställning kommer så höjdpunkten. Maarit Helanders akvareller på Gamla stan i Stockholm och skärgårdsmotiv från Femöre är så skickligt gjorda att de liknar foton. Dessa akvareller har det mesta. De har djup, rörelse, (vågsvall) ljussättning, mjuka konturer och en enorm detaljrikedom. Jag kunde stå och begrunda hennes akvareller fler minuter och avundas henne för sin skicklighet. De sista alstren i utställningen är både akvareller och akrylmålningar av Anna-Greta Bohlin. Ett motiv på Stockholms farvatten och en båt i rörelse och Maarit Helanders vågsvall, får symbolisera utställningens rörelsemotiv, då utställningen i övrigt känns mycket stillsamt i motivrepresentationerna. Till sist ska jag avsluta mitt inlägg och mötet med utställningens sista alster, en akryl med grov faktur, ”Den sista tulpanen”

Björn Blomqvist 2011-03-09     

 

Donald Sassoon och La Gioconda

Äntligen är mötet med Donald Sassoons bok om målningen, mysteriet, modellen, myten och människan Mona Lisa (1503-06) avslutat. Boken handlar om världens mest berömda målning, skapat av perfektionisten, universalgeniet och realisten Leonardo da Vinci. Denna renässansmålning har 500 år på nacken och hela tiden har konstteorierna kring målningen överlappat varandra. Donald Sassoon ger en guidad beskrivning om allt kring La Gioconda och myten kring Monna (fru) Lisa Gherardini, samt om Leonardo överhuvudtaget också var vetenskapsman.

Först beskriver Donald varför just detta alster är så berömt. Bara det att i Grande Galerie på Louvren hänger målningar av bl.a. Rafael, Rembrandt, Caravaggio, Dürer och Vermer m.fl. men ingen av dem hänger på enskild plats i ett enskilt rum med allt som Mona Lisa skyddas med. Kunde inte Leonardos Mona Lisa få hänga mer öppet bland alla andra stora mästares alster.

I början beskrivs Donald Sassoon hur viktig konstteorin och Giorgio Vasari är för konstvetenskapen och målningen La Gioconda. Konstvetenskap handlar inte bara om bild och föreställning, vilket jag själv har fått erfara. Konstteori är en väsentlig del av konstvetenskapen, vilket gör konstvetenskap mer intressant. I boken berättas det om all den mystik som har byggts upp kring gestalten Mona Lisa. Jag reflekterar direkt över hur väl undersökt och omskriven målningen är. Det är inte bara konstteorier som byggs upp kring Mona Lisa, utan också litteratur i alla dess former.

Det intressanta och det självklara i boken är beskrivningar och olika konsekvenser i samband med stölden av målningen (1911), och om hur den kom att exploateras efter detta. Efter stölden, när målningen återförts till Louvren, uppkommer humoristiska och satiriska bilder och berättelser om stölden. Därefter stagnertar parodierna och istället vill allt och alla i världen påstå att de är dem som har originalet i sin ägo. Förfalskningarna uppgår till tusentals och den målning som återfördes till Louvren, anses inte heller vara äkta. Dessa konsekvenser är naturliga scenarior, nästan alla vill inneha ovärderliga skatter. Det skrivs också romaner, deckare och barnberättelser som handlar om bortrövande av målningen. Bokens kapitel om stöldhistorien är en av de intressantaste delarna

Sist i boken handlar det om målningens globalisering och Mona Lisas liv som popstjärna. Själv har jag hört namnet Mona Lisa nämnas i flertalet sångtexter och det är lika känt för författaren. Han nämner låtar av Cole Porter, Elton John och Carolas bidrag i Eurovision Song Contest (1983) m.fl. Att Mona Lisa har exploaterats i reklam och i produkter har nog varenda kotte märkt och det ägnas det många sidor om i boken. Däremot anser både Donald och många andra inklusive mig själv att, när Mona Lisa visades i Washington och i New York 1963 och sedan i Japan 1974, var det bara ett sätt att stärka de politiska relationerna, länderna emellan.

Författarens slutsats är att han inte kan utifrån det tunna bevismaterialet, säga om det är Lisa Gherardini som avporträtterats och inte heller ge svar på 1800-talets påfund om det gåtfulla leendet. Jag får avsluta mitt möte och inlägget med att säga som Carola, ”Som Mona Lisa har sitt leende så döljer också du en hemlighet”.

Björn Blomqvist 2011-03-08

Från tjock yta till mjuka motiv

Galleri K på Koordinaten i Oxelösund, pågår just nu en utställning med måleri i olja, akryl och akvarell, samt glasmåleri och skulptur. Konstverkens skapare är Jan Wiberg och Lillemor Bokström. Utställningen hade vernissage i helgen men jag som hade fullt upp med två andra konstmöten i och med två vernissager i Nyköping, passade på att göra ett kort besök på Galleri K idag.

Längs den första väggen och 14 alster framåt, hänger Jan Wibergs oljemålningar, där nästan alla har en faktur av tjocka, tydliga och breda drag från spateln. Han har först lagt en vit bakgrundsfärg på sina pannåer. Därefter har han använt en tjock mängd av oljefärg i olika kolorit. Målningarna har naturmotiv, havsmotiv och motiv av byggnader mm. Trots den grova färgmassan får han fram sina figurer. Målningen ”Uggla” och det första alstret i utställning ”seglare”, gillade jag bäst. ”Mörk målning” som ett av hans alster kallas, kan tros vara ett resultat av ett vredesutbrott. Här har konstnären dragit på med rikligt av färg. Spateldragen syns tydligt och skarpa kanter uppstår i kompositionen. De två sista alstren från hans del av utställningen, är två skulpturer, föreställande fåglar.

Efter 14 målningar av Jan Wiberg, möts man av en kontrast i form av Lillemor Bokströms målningar i akryl, akvarell samt glasmåleri. I hennes akrylmålningar kommer lystern fram betydligt mer. Det beror på att hon är betydligt snålare med färgen. En annan anledning är att hon istället för pannå, arbetar mer på duk. Men några av hennes målningar är också på pannå, men fortfarande med snålare tillgång på akrylfärg. Huvuddelen av hennes målningar föreställer ett mjukt gosedjur likt en nalle. De målningar som är i akvarell, har motiv av blommor. De fem glasmålningarna som ställs ut, har också blomstermotiv, men i en av dessa har Lillemor, lyckats klämma in en nallefigur.

Generellt tycker jag mer om Lillemors alster, eftersom hon fokuserar mer på motiven än uttrycket av faktur. Akvarellerna är enkla i sin komposition eftersom hon fokuserar på motivet och lämnar en stor del av papprets yta obehandlad. Det jag skulle vilja veta är, hur hon går tillväga när hon utför sina glasmålerier. Och likaså vill jag veta bakgrunden till varför hennes dominerande motiv är en nalle. Jan Wibergs materiellt uttrycksfulla målningar är kanske inte det jag eftersträvar. Jag föredrar att oljemålningar med tjocka och breda pensel- eller spateldrag, gärna är av den abstrakta sorten. Dessvärre ställer inte Jan Wiberg ut något av sin grafik.

Björn Blomqvist 2011-03-03

Två symboliska höjdare och en stad

Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.

Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.

Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst.  I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.

För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.

Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.

Björn Blomqvist 2011-03-01

Två vägar: Den abstrakta och den konträra

Längs linjer och rektangulära former utan djup, finner jag också många färgskimrande och nonfigurativa element. Henrik Haukelands abstrakta målningar (många av dem utan titel) under dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE, har en gemensam nämnare. Bland hans alster finns det någon form av kubiska eller rektangulära inslag. Färgerna varierar, från först en kolorit av blått och marinblått, till att i nästa alster visa upp en mer grön och orange ton med inslag av svart. De starka och varma färgerna tilltalar mig, likaså den abstrakta konsten. Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, minskar den estetiska känslan. Detta är undantaget ett verk med dominans av grått, vitt och svart, som fångade min uppmärksamhet, vilket jag blev förtjust i.

I nästa del av utställningen hänger det föreställande målningar med kvinnofigurer och olika djur i komposition, som ger uttryck för känslor eller händelseförlopp. Dessa alster och framförallt ett par mycket bra collage, föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom olika händelseförlopp, såsom födseln, döden och iakttagelser av djurens och naturens gång.  Djupet finns genom att element placeras bakom varandra och i mindre format.  I några av målningarna har Simone målat himlen i stark röd färg och spekulationerna på varför, är många. Den röda färgen har många symbolvärden, såsom eld, blod och energi.

Generellt hur mina tankar och reflektioner artade sig under vernissagen, kan nämnas att jag imponerades av Simones collage. Dessa collage måste ha krävt mycket tid och ett stort tålamod. I hennes föreställande målningar kunde jag meddetsamma se att djur och människor alltid förekommer i kompositionen. Figurerna och den starkt röda ytan på den stol som finns med i ett av hennes collage, blev jag imponerad av. Hur har hon lyckats med denna komposition? En ytterligare tanke som slog mig var ett inslag i en av Henriks målningar. Trots det nonfigurativa element som finns i just ett av alstren, ville min fantasi skapa bilden av en fisk. Ett annat inslag var att vid ett ställe är oljefärgen målad i en så tjock mängd att sprickor i färgen har uppkommit. Själv undrade jag om konstnären gjort det med flit för att få en komposition med en sprucken effekt.

Sammanfattningsvis var några av Henriks abstrakta målningar i min smak, med dock inte alla. Det är oftast naturligt, då alla alstren varierar och likaså betraktarens smak. Det som föll mig i smaken bland Simones alster, var just collage föreställande en kvinnlig kroppsfigur. Det är bra återskapat med hjälp av pappersbitar och det finns en bra balans i färgvalet för att skapa figuren och dess former.

Björn Blomqvist 2011-02-26

På spaning efter Z-ligan

Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.

Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.

Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.

Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!

Björn Blomqvist 2011-02-25

När naturen och landskapet står i fokus

Igår efter 1 timme och 30 minuter på vernissage av Ardy Strüwers konstverk på Galleri Fiskhuset, begav jag mig till en ytterligare utställning. Jag promenerade till andra sidan storgatan till Tingshusplatsen 2, där Konstföreningen Färgklicken anordnar konstutställningar. Det var näst sista utställningsdagen för en omgång tavlor i akryl, olja och akvarell. Där ägnade jag 1/3 av tiden åt att studera alstren, medan resterande 2/3 av tiden gick åt till att diskutera konst och konsthistoria med några av utställarna.

Här blev kontrasterna stora i jämförelse med Ardys konst. Hans postmoderna skildringar i starka färger med fantasieggande figurer, förbyttes till natursköna motiv och landskapsskildringar. Dessa målningar och de avbildade motiven är mer i klass med det som målats före den postmoderna eran. I dessa alster dominerar just djupet, centralperspektivet och spelet mellan ljus och skugga. Här målas allt som föreställande motiv med stor detaljrikedom. Dessa natur- och landskapsskildringar, är för ögat trevligare att beskåda. Likaså ett par stilleben och flertalet målningar med skärgårdsmotiv blir njutfulla att beskåda.

De detaljrikt återgivna naturmotiven, de djur eller båtar som dominerar målningarna, är mestadels måleriska. Jag själv gillar måleri där föremålen åtskiljs utan tydliga konturlinjer i avvikande färgton. Min personliga reflektion angående ett återskapande av reala ting, är att om jag fäster blicken på ett verkligt föremål, ser jag sällan en konturlinje i avvikande färg. Det är föremålets naturliga färg, tillsammans med ljus- och skuggskiftningar som skapar föremålets former. När en målarkonstnär kan skapa detta i sin målning, blir det en realistisk återgivning av föremålet.

Många av de alster som hänger på utställningsväggarna på Tingshusplatsen 2, är mycket bra naturåtergivna eftersom konstnärerna har lyckats skapa alla figurers former med hjälp av spelet mellan färg, ljus och skugga. Trots den postmoderna konstens existens, ska man inte underskatta det så fina och lugningivande natur- och landskapsmåleriet.

Björn Blomqvist 2011-02-20

Bland paletter, påfågelskvinnor och pianon

Klockan 11.45 gick jag in på Galleri Fiskhuset och lämnar det sedan kl. 13.15. Väl inne hälsades jag välkommen av bekanta ansikten, de tjänstgörande galleristerna. Som vanligt med utställningslistan i handen gick jag lugnt in till det första utställningsrummet. Efter en kort presentation och handskakning med konstnären, började jag sedan min granskning av alla alster längs galleriets utställningsväggar.

Jag kunde med detsamma inse att Ardy Strüwers målningar exponerar en ”postmodern sensualitet”. Det fanns inget som tyder på surrealism. Det skulle i så fall kunna vara ”Swedish Palette”, där den så vanligt förekommande paletten i hans målningar, nu består av ett knäckebröd, eller den mångbröstade påfågelskvinnan.

De inledande målningarna har en dominerande kolorism i grått, blått, grönt och svart med ett spektrum i vitt.  Målningarna uppvisar både linjära och måleriska former. Djup och perspektiv förekommer till och från i olika alster. Ibland placerar konstnären ett element längre bak, eller så återskapar han ett rum eller en kubisk form där de avbildade föremålen placeras. På så vis skapar han någon form av djup i bilden. De Efterföljande alstren längs den andra väggen är grafik som ger intryck av collage med text och figurer i täta placeringar. Likaså med alstren på väggarna i entréhallen.

I nästa rum går jag mot rött, dock inte trafikljuset såklart. I det något mindre utställningsrummet hänger målningar med en kolorit i primärfärgen rött. Där dominerar det röda i målningarna, nästan bara rött med diverse återkommande motiv. I nästan varje målning förekommer den mångbröstade påfågelskvinnan med två ögon i tvådimensionellt utförande. För varje kvinnofigur, finns ett vitt streck från någon av de tre eller fyra bröstvårtorna till en fjäril eller en blomma. Likaså finns dessa linjer parallellt förda från ögonen bort mot bildens ytterkant.

Att notera är att när konstnären har utelämnat påfågelkvinnan, blir motivet ett piano i olika kontraster eller ett collage. Det kan vara ett piano det snöar på, eller ett piano i bildkomposition med en målarpalett.  Målarpaletten är också ett återkommande motiv. Likaså en chilifrukt som motiv i de röddominerade målningarna återkommer.

Mina tankar och funderingar kring detaljerna i Ardy Strüwers målningar är t.ex. att han återger ett färgstarkt estetiskt uttryck, vilket inte kräver att vi betraktare ska behöva fokusera oss på djup eller perspektiv. När föremålen befinner sig svävande i bilden (i rörelse), återger han det med antingen konturer eller som måleriska former i kombination med skuggor mot bakgrunden. Föremål som ligger direkt mot fonden, lyfter han fram mestadels som måleriska (utan konturlinjer).

Det återkommande motivet av en chilifrukt som oftast finns i de röda målningarna, kan tänkas finnas där för att färgen röd symboliserar eld eller värme och chilifrukten likaså är röd och eldig i sin smak, vilket utgör en sorts värme i dubbel bemärkelse. Den målarpalett som finns i många alster, skulle kunna vara en symbol för honom själv som målarkonstnär. Kvinnan med fågelhuvud och tre bröst som ger föda år fjärilar och blommor kan vara ett tecken på den manlige konstnärens strävan till det motsatta könet.

Som den mångårig och erfarne konstnär han är, kan jag konstatera att hans måleri håller hög klass. Jag själv kunde inte fästa mig vid något av dem, då jag föredrar en mer abstrakt estetik i konstverken. Det enda jag kunde tänka mig var något av hans målningar med pianomotiv. Dels för att det är stiliserat och ger en stillsam effekt.

Björn Blomqvist 2011-02-19

I väntan på ”postmodern sensualitet” eller surrealism

Idag öppnar en utställning med målningar och retrospektiv grafik av konstnären Ardy Strüwer på Galleri Fiskhuset i Nyköping. Som medlem av Fiskhuset och som entusiastisk konstvetare, skulle jag kunna vara på plats vid öppnandet av utställningen. Men av traditionella skäl sparar jag det tills på lördag, då det officiellt är vernissage. Idag vill jag endast föra några tankar och funderingar inför den stundande vernissagen.

För mig är vernissagen det viktigaste och av störst intresse. Det är då jag kan få det så viktiga mötet med konstnären, hans konst, med galleristen och andra konstbesökare, på samma gång. På lördag kommer jag som vanligt göra en djupdykning i konstverken och i skaparens tankegångar. Jag besökte en utställning med hans konst för ett par år sedan, men nu, enligt SN:s artikel, är det mestadels nyskapade alster från åren 2010 och 2011, vilket ökar mina förväntningar. Själv betecknar han sin konst som ”postmodern sensualitet” och i andra bedömares ögon anses hans konst vara surrealistisk.

Om ovan jämförande beskrivningar, är det av intresse att på lördag undersöka saken närmare. Men också studera hans färgsättningar, hans kolorism och målningarnas faktur. Eller undersöka om målningarna är måleriska eller linjära i sina kompositioner och former. Samt på vilket sätt uppstår ett eventuellt djup eller perspektiv? Finns det rörelse i bildernas kompositioner och är något av verken estetiskt tilltalande, enligt min personliga smak? Kan man se om verkens tillkomst har skett utifrån estetiska, psykologiska eller sociala tankegångar etc.? Detta frågade sig även Ragnar Josephson i sin bok, Konstverkets födelse.

Så här inför lördagens vernissage, vill jag observera läsarna om att det intill Galleri Fiskhuset, finns ytterligare två gallerier som har pågående utställningar som är lika intressanta. Om dessa två skrev jag kort om i inlägget, daterat den 5 februari.

Björn Blomqvist 2011-02-16

Om Livet är en schlager

Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11

Två vernissager och ett boklån

Idag tog jag bussen från Oxelösund till Nyköping för att gå på vernissage, båda två i samma kvarter. Vid gamla bryggeriet ligger ett antal gallerier och ateljéer. Jag brukar själv kalla det för Nyköpings Montmartre. Den första vernissagen var på Galleri Vindfång, som drivs av Nyköpings största konstnärssjäl Inga Berg. Där öppnade idag, en utställning av konstnären Irem Babovic. Utställningen har ett tema som sträcker sig någonstans mellan abstrakt och föreställande måleri i olja och akryl.

Det första jag möttes av var en målning med helsvart bakgrund i Caravaggios anda men utan hans karaktäristiska ljuskälla. På den svartmålade duken finns det centrerade figurer i kontrasterande färger. Den svarta bakgrunden i den första målningen syntes tydligt, då övriga figurer var något avskalade. Det mörka är dominerande men de färgstarka figurerna i koloristisk anda kontrasterar bra. Jag skulle tänka mig den hemma på väggen. Nästkommande målningar ökar i figursättning och den svartmålade duken syns allt mindre. På samma gång lyfter konstnären fram figurerna med ett mer linjärt måleri och därtill ett skapat djup. Jag är nyfiken på kommande verk, då konstnären själv sa att han kommer att måla i större format och i ett mer föreställande tema.

Därefter gick jag vidare till Galleri Fiskhuset, som drivs av föreningen med samma namn. Jag själv är medlem där. I fiskhuset finns konstverk av just Inga Berg. Här är det konst i en helt annan division. Det är en utställning med namnet AVATAR, som består av collografier och målningar. Det är konst i yppersta världsklass. Just hennes porträttmåleri är i en klass för sig. Mer vill jag inte reflektera över, det är ett nöje att beskåda denna konst och jag rekommenderar det skarpt.

Vid galleri nummer tre, var det ytterligare en vernissage, precis som på Galleri Vindfång. Där startade en utställningen ”Perfekt” med måleri och skulptur av Nyköpingskonstnären Nicklas Johansson. Här används mycket färg i koloristisk anda och många målningar är expressionistiska. De starka färgerna och de många ansiktena och kroppsgestalterna som skildras, skapar tillsammans olika kompositioner som ger uttryck för olika känslor mm. Även de skulpturer som ställs ut, uppvisar expressionism och rörelse.

Därefter blev det ett besök på stadsbiblioteket, där jag lånade några böcker som ger mig matnyttig fakta om det som jag och mina kollegor på Sörmlands museum och Nyköpingshus kommer att göra visningar och guideturer om under sommaren.

Björn Blomqvist 2011-02-05