Två symboliska höjdare och en stad

Jag har återigen fångats av tankar och funderingen kring något på den konstnärliga och kulturella himlen. Här i Oxelösund finns två högt belägna symboler för staden. Det är två monument med en tydlig symbolik. Jag själv skrev ett vetenskapligt arbete om den ena höjdaren i och med min B-uppsats i konstvetenskap. Jag undersökte av nyfikenhet och av bekvämlighetsskäl det symboliska och arkitektoniska hos stadens landmärke och sjömärke men också en av stadens religiösa byggnader, dvs. Sankt Botvids kyrka.

Det andra symboliska alstret är monumentet ”Ståltheten”. Ända sedan Ståltheten var i sin skapandefas och efter att det kom på plats, har jag tänkt på det intressanta med dess symbolik. Bara att namnet stavas med ett ”å” istället för ”o”, innebär både stolthet över stålstaden Oxelösund och det material som monumentet är gjord av. Detsamma kan nämnas angående Sankt Botvids kyrka som även är ett sjömärke likt en båk som ger stolthet över kust- och seglarstaden Oxelösund.

Andra element och symboler kring Sankt Botvids kyrka är att den är en modern kyrka som lever upp till några av den moderna kyrkoarkitekturens olika element. Kyrkan är byggd i cement, har flyttbara bänkar, har ett stort kyrkorum (format som ett kors), kyrkans kors är placerat ovanför kyrkorummets mitt och därtill finns kyrkans port i öst istället för väst.  I några moderna kyrkor förekommer det att koret och altaret är placerade i kyrkans västra del. Jag kan tänka mig att orsaken är utrymmesbrist vid platsen för kyrkans placering. I vanliga fall och av religiösa skäl, förpassas koret och altaret till kyrkans östliga delar.

För Stålthetens symbolik kan också nämnas att formen liknar en stol med rörliga armstöd, såsom ett par mänskliga armar. I det hela tänker jag mig att det är; ”en stol i bekvämlig sits som visar stolt upp staden som en stålstad och en stad att vara stolt över, medan monumentet självt är tillverkad av stål”.

Dem som kanske har vägarna förbi Ståltheten nere vid fiskehamnen sommartid, bör passa på att studera och njuta av monumentets estetiska former, kanske innan en njutbar lunch på den så vackert belägna Restaurang Sailor. Och för den som inte bryr sig direkt om Sankt Botvids kyrka eller kyrkor i allmänhet, bör ändå studera den fina arkitekturen och samtidigt gå in i kyrkan och ställa sig mitt i kyrkorummet och titta uppåt mot den vita takplattan, för långt där uppe, mellan dig och den allsmäktige finner du kyrkans kors.

Björn Blomqvist 2011-03-01

Två vägar: Den abstrakta och den konträra

Längs linjer och rektangulära former utan djup, finner jag också många färgskimrande och nonfigurativa element. Henrik Haukelands abstrakta målningar (många av dem utan titel) under dagens konstbesök med vernissage på hAndmadE, har en gemensam nämnare. Bland hans alster finns det någon form av kubiska eller rektangulära inslag. Färgerna varierar, från först en kolorit av blått och marinblått, till att i nästa alster visa upp en mer grön och orange ton med inslag av svart. De starka och varma färgerna tilltalar mig, likaså den abstrakta konsten. Längre bort i utställningen exponerar Henriks abstrakta verk en större dominans av vitt. Ju vitare hans figurer blir och ju mindre av de starka färgerna, minskar den estetiska känslan. Detta är undantaget ett verk med dominans av grått, vitt och svart, som fångade min uppmärksamhet, vilket jag blev förtjust i.

I nästa del av utställningen hänger det föreställande målningar med kvinnofigurer och olika djur i komposition, som ger uttryck för känslor eller händelseförlopp. Dessa alster och framförallt ett par mycket bra collage, föreställande en flicka, är skapade av dagens andra utställare, Simone Kuhs. Simones alster guidar oss genom olika händelseförlopp, såsom födseln, döden och iakttagelser av djurens och naturens gång.  Djupet finns genom att element placeras bakom varandra och i mindre format.  I några av målningarna har Simone målat himlen i stark röd färg och spekulationerna på varför, är många. Den röda färgen har många symbolvärden, såsom eld, blod och energi.

Generellt hur mina tankar och reflektioner artade sig under vernissagen, kan nämnas att jag imponerades av Simones collage. Dessa collage måste ha krävt mycket tid och ett stort tålamod. I hennes föreställande målningar kunde jag meddetsamma se att djur och människor alltid förekommer i kompositionen. Figurerna och den starkt röda ytan på den stol som finns med i ett av hennes collage, blev jag imponerad av. Hur har hon lyckats med denna komposition? En ytterligare tanke som slog mig var ett inslag i en av Henriks målningar. Trots det nonfigurativa element som finns i just ett av alstren, ville min fantasi skapa bilden av en fisk. Ett annat inslag var att vid ett ställe är oljefärgen målad i en så tjock mängd att sprickor i färgen har uppkommit. Själv undrade jag om konstnären gjort det med flit för att få en komposition med en sprucken effekt.

Sammanfattningsvis var några av Henriks abstrakta målningar i min smak, med dock inte alla. Det är oftast naturligt, då alla alstren varierar och likaså betraktarens smak. Det som föll mig i smaken bland Simones alster, var just collage föreställande en kvinnlig kroppsfigur. Det är bra återskapat med hjälp av pappersbitar och det finns en bra balans i färgvalet för att skapa figuren och dess former.

Björn Blomqvist 2011-02-26

På spaning efter Z-ligan

Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.

Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.

Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.

Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!

Björn Blomqvist 2011-02-25

När naturen och landskapet står i fokus

Igår efter 1 timme och 30 minuter på vernissage av Ardy Strüwers konstverk på Galleri Fiskhuset, begav jag mig till en ytterligare utställning. Jag promenerade till andra sidan storgatan till Tingshusplatsen 2, där Konstföreningen Färgklicken anordnar konstutställningar. Det var näst sista utställningsdagen för en omgång tavlor i akryl, olja och akvarell. Där ägnade jag 1/3 av tiden åt att studera alstren, medan resterande 2/3 av tiden gick åt till att diskutera konst och konsthistoria med några av utställarna.

Här blev kontrasterna stora i jämförelse med Ardys konst. Hans postmoderna skildringar i starka färger med fantasieggande figurer, förbyttes till natursköna motiv och landskapsskildringar. Dessa målningar och de avbildade motiven är mer i klass med det som målats före den postmoderna eran. I dessa alster dominerar just djupet, centralperspektivet och spelet mellan ljus och skugga. Här målas allt som föreställande motiv med stor detaljrikedom. Dessa natur- och landskapsskildringar, är för ögat trevligare att beskåda. Likaså ett par stilleben och flertalet målningar med skärgårdsmotiv blir njutfulla att beskåda.

De detaljrikt återgivna naturmotiven, de djur eller båtar som dominerar målningarna, är mestadels måleriska. Jag själv gillar måleri där föremålen åtskiljs utan tydliga konturlinjer i avvikande färgton. Min personliga reflektion angående ett återskapande av reala ting, är att om jag fäster blicken på ett verkligt föremål, ser jag sällan en konturlinje i avvikande färg. Det är föremålets naturliga färg, tillsammans med ljus- och skuggskiftningar som skapar föremålets former. När en målarkonstnär kan skapa detta i sin målning, blir det en realistisk återgivning av föremålet.

Många av de alster som hänger på utställningsväggarna på Tingshusplatsen 2, är mycket bra naturåtergivna eftersom konstnärerna har lyckats skapa alla figurers former med hjälp av spelet mellan färg, ljus och skugga. Trots den postmoderna konstens existens, ska man inte underskatta det så fina och lugningivande natur- och landskapsmåleriet.

Björn Blomqvist 2011-02-20

Bland paletter, påfågelskvinnor och pianon

Klockan 11.45 gick jag in på Galleri Fiskhuset och lämnar det sedan kl. 13.15. Väl inne hälsades jag välkommen av bekanta ansikten, de tjänstgörande galleristerna. Som vanligt med utställningslistan i handen gick jag lugnt in till det första utställningsrummet. Efter en kort presentation och handskakning med konstnären, började jag sedan min granskning av alla alster längs galleriets utställningsväggar.

Jag kunde med detsamma inse att Ardy Strüwers målningar exponerar en ”postmodern sensualitet”. Det fanns inget som tyder på surrealism. Det skulle i så fall kunna vara ”Swedish Palette”, där den så vanligt förekommande paletten i hans målningar, nu består av ett knäckebröd, eller den mångbröstade påfågelskvinnan.

De inledande målningarna har en dominerande kolorism i grått, blått, grönt och svart med ett spektrum i vitt.  Målningarna uppvisar både linjära och måleriska former. Djup och perspektiv förekommer till och från i olika alster. Ibland placerar konstnären ett element längre bak, eller så återskapar han ett rum eller en kubisk form där de avbildade föremålen placeras. På så vis skapar han någon form av djup i bilden. De Efterföljande alstren längs den andra väggen är grafik som ger intryck av collage med text och figurer i täta placeringar. Likaså med alstren på väggarna i entréhallen.

I nästa rum går jag mot rött, dock inte trafikljuset såklart. I det något mindre utställningsrummet hänger målningar med en kolorit i primärfärgen rött. Där dominerar det röda i målningarna, nästan bara rött med diverse återkommande motiv. I nästan varje målning förekommer den mångbröstade påfågelskvinnan med två ögon i tvådimensionellt utförande. För varje kvinnofigur, finns ett vitt streck från någon av de tre eller fyra bröstvårtorna till en fjäril eller en blomma. Likaså finns dessa linjer parallellt förda från ögonen bort mot bildens ytterkant.

Att notera är att när konstnären har utelämnat påfågelkvinnan, blir motivet ett piano i olika kontraster eller ett collage. Det kan vara ett piano det snöar på, eller ett piano i bildkomposition med en målarpalett.  Målarpaletten är också ett återkommande motiv. Likaså en chilifrukt som motiv i de röddominerade målningarna återkommer.

Mina tankar och funderingar kring detaljerna i Ardy Strüwers målningar är t.ex. att han återger ett färgstarkt estetiskt uttryck, vilket inte kräver att vi betraktare ska behöva fokusera oss på djup eller perspektiv. När föremålen befinner sig svävande i bilden (i rörelse), återger han det med antingen konturer eller som måleriska former i kombination med skuggor mot bakgrunden. Föremål som ligger direkt mot fonden, lyfter han fram mestadels som måleriska (utan konturlinjer).

Det återkommande motivet av en chilifrukt som oftast finns i de röda målningarna, kan tänkas finnas där för att färgen röd symboliserar eld eller värme och chilifrukten likaså är röd och eldig i sin smak, vilket utgör en sorts värme i dubbel bemärkelse. Den målarpalett som finns i många alster, skulle kunna vara en symbol för honom själv som målarkonstnär. Kvinnan med fågelhuvud och tre bröst som ger föda år fjärilar och blommor kan vara ett tecken på den manlige konstnärens strävan till det motsatta könet.

Som den mångårig och erfarne konstnär han är, kan jag konstatera att hans måleri håller hög klass. Jag själv kunde inte fästa mig vid något av dem, då jag föredrar en mer abstrakt estetik i konstverken. Det enda jag kunde tänka mig var något av hans målningar med pianomotiv. Dels för att det är stiliserat och ger en stillsam effekt.

Björn Blomqvist 2011-02-19

I väntan på ”postmodern sensualitet” eller surrealism

Idag öppnar en utställning med målningar och retrospektiv grafik av konstnären Ardy Strüwer på Galleri Fiskhuset i Nyköping. Som medlem av Fiskhuset och som entusiastisk konstvetare, skulle jag kunna vara på plats vid öppnandet av utställningen. Men av traditionella skäl sparar jag det tills på lördag, då det officiellt är vernissage. Idag vill jag endast föra några tankar och funderingar inför den stundande vernissagen.

För mig är vernissagen det viktigaste och av störst intresse. Det är då jag kan få det så viktiga mötet med konstnären, hans konst, med galleristen och andra konstbesökare, på samma gång. På lördag kommer jag som vanligt göra en djupdykning i konstverken och i skaparens tankegångar. Jag besökte en utställning med hans konst för ett par år sedan, men nu, enligt SN:s artikel, är det mestadels nyskapade alster från åren 2010 och 2011, vilket ökar mina förväntningar. Själv betecknar han sin konst som ”postmodern sensualitet” och i andra bedömares ögon anses hans konst vara surrealistisk.

Om ovan jämförande beskrivningar, är det av intresse att på lördag undersöka saken närmare. Men också studera hans färgsättningar, hans kolorism och målningarnas faktur. Eller undersöka om målningarna är måleriska eller linjära i sina kompositioner och former. Samt på vilket sätt uppstår ett eventuellt djup eller perspektiv? Finns det rörelse i bildernas kompositioner och är något av verken estetiskt tilltalande, enligt min personliga smak? Kan man se om verkens tillkomst har skett utifrån estetiska, psykologiska eller sociala tankegångar etc.? Detta frågade sig även Ragnar Josephson i sin bok, Konstverkets födelse.

Så här inför lördagens vernissage, vill jag observera läsarna om att det intill Galleri Fiskhuset, finns ytterligare två gallerier som har pågående utställningar som är lika intressanta. Om dessa två skrev jag kort om i inlägget, daterat den 5 februari.

Björn Blomqvist 2011-02-16

Om Livet är en schlager

Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11

Some kind of word artist

The Midnight Ember

An Ember for Thought

Nature Poetry by Jamie Whorton

Nature poetry, photography, and other poetry

Deliriums

Beyond the Beyond

Conundrum.

Dabbles in writing, loves music and nature. Sierra Leonean

The Budding Ken

opening the mind and heart through poetry

Ricardo

.Welcome to my Metaphors.

The Darkest Fairytale

I dreamed I could fall asleep.

johncoyote

Poetry, story and real life. Once soldier, busnessman, grandfather and Poet.

Spilled Dark Ink

On The Blank Pages Of Life

word and silence

Poetry, History, Mythology

MY TROUBLED MIND

confessions are self-serving

Shawn L. Bird

Original poetry, commentary, and fiction. All copyrights reserved.

nalinidesignprofile

Graphic Designer

STEVEN JAMES HUMPHREYS

ORIGINAL POEMS AND QUOTES ABOUT LIFE

Storyshucker

A blog full of humorous and poignant observations.

Style and a Half

Vancouver-based illustrator, writer, style blogger

Deidra Alexander's Blog

I have people to kill, lives to ruin, plagues to bring, and worlds to destroy. I am not the Angel of Death. I'm a fiction writer.

Business in Rhyme

inspiring personal growth through poetry and writing

Natalie Breuer

Natalie. Writer. Photographer. Etc.

The Naughty Author

Be careful, or you might land up in my book.

Streetsister

Conversations with Street People

Dennis Cardiff

Poems & Prose

GlennThomasPoetry

i live to write, but sometimes life gets in the way

Something Like a Storybook

from Morgan Bradham

Writings By Ender

One Hell of an Apprenticeship

Logical Quotes

Logical and Inspirational quotes

Firefly's Journal

Smile! You’re at the best WordPress.com site ever

MidiMike

A Life's Worth of Observations from a Songwriter and Sound Engineer

DoubleU = W

WITHIN ARE PIECES OF ME

Elan Mudrow

Smidgens

adoptingjames

Read our Mission. Find out how you can help us adopt James.

Of A Life Less Ordinary

Poetry. Stories. Musing.

Cafe Book Bean

Talk Books. Drink Coffee.

Reflecting on Anselm

Spiritual Thoughts on God & Life

Designing Life

Living creatively, in all aspects, and enjoying the journey.

Jade the Obscure

“The person, be it gentleman or lady, who has not pleasure in a good novel, must be intolerably stupid.” ― Jane Austen

Christian Dahlgrens Blogg

All the stuff that's fit to print

Konst för Svensson!

Varför komplicera till det?

Skogsnytt

Din miljövänliga skogsröst bland fågelkvittret

%d bloggers like this: