Category Archives: Music

Vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng

Kan det vara så simpelt? Är det just det enkla som tilltalar mig? För att vara lite personlig i mina konst- och kulturmöten har jag återkommit till tanken om musik som kulturyttring. Jag har återigen fastnat i schlager- och dansbandstankarna, och vill reda ut ett litet sidospår. Ovan strof i titeln är en typisk disposition på en modern schlagerlåt inklusive en tonartshöjning i den sista refrängen. Jag har funderat, tänkt och reflekterat lite djupare angående mina tidigare inlägg kring schlager (Om livet är en schlager) och dansband (På spaning efter Z-ligan), och undersökt i detalj varför dessa stilar tilltalar mig.

Jag gjorde lite research kring schlagerns ursprung och dagens motsvarighet. Ursprunget är ett tyskt uttryck för en låt som slår, dvs. en Hitlåt. Schlager anses vara en lättsam musik inom populärmusiken, som i Sverige har varit vanligt förekommande i melodifestivalen och på svensktoppen från 1950-talet och framåt. Idag är det tonartshöjningen i sista refrängen som sätter prägeln för en schlagerlåt. Det som kan sammankoppla musikstilarna, dansband och schlager är dess tillhörighet till den lättsamma populärmusiken och dispositionen med vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-refräng. Dansbandsmusik tillhör alltså lika mycket schlagern som schlagern själv.

Jag själv föredrar en lättlyssnad slagdänga som är melodiös med en lättfångad refräng. Definition av en schlagerlåt som ges i källorna är det som jag i ovan mening föredrog. Jag har lyssnat igenom några favoritlåtar inom både dansband och schlager. Likheten är slående, inte bara dispositionen, utan också textmässigt. Sångtexterna inom dansband och schlager handlar mestadels om kärlek och relationer mellan människor samt om känslor och natur.

Björn Blomqvist 2011-03-21

På spaning efter Z-ligan

Många är dom, och alla tillhör den svenska musikkulturen. Det är den så kallade Z-ligan. Under hela året reser de från dansbana till dansbana för att spela en trallvänlig och svängig musik så att besökarna får svänga sina lurviga. Som allätare gillar jag även den trallvänliga och svängiga dansbandsmusiken. Musiken ska kännas i bröstet och sedan vandra ner till fötterna och säga till att nu ska du röra på benen i takt med musiken, dvs. nu vill du dansa. Det är också en kultur i sig, den så charmiga och oskrivna regeln att alltid dansa två danser efter varandra med samma danspartner. Det spelar likaså ingen roll oavsett musikstil, om ett band har världens bästa gitarrist, en operaskolad sångare eller om musiken anses vara tekniskt avancerad. Det är den estetiska känslan och helheten som räknas.

Vilka är då dessa som jag spanar efter i Z-ligan och varför reflekterar jag över detta? Det är de stora elefanterna, såsom Lasse Stefanz, Fernandoz, Martinez, Larz Kristerz, Wizex, Rolandz, Zekes, Matz Bladhs, Jontez, Donnez, Zlips och Willez m.fl och deras vanligen förekommande Z i namnen. Enligt en undersökning, som presenteras på http://www.dansmaffian.se, finns det 50 av ca 530 dansband som har ett Z i sitt namn, dvs. 9.4%. På så sätt är myten om att nästan alla dansband kör med Z, avvisad. Anledningen till att det finns 50 eller fler dansband med ett Z, kanske ingen kan svara på. Men anledningen till att företrädarna till Z i namnet (Lasse Stefanz) fick sitt Z berättas det om i dokumentären om Lasse Stefanz. Deras Z ska ha tillkommit i brist på bokstaven S. Arrangören till en av deras spelningar, satte upp bandens namn på en tavla med hjälp av bokstavsbrickor. Det andra bandets namn tillsammans med Lasse Stefanz gjorde att S-brickorna tog slut. Istället valde arrangören att använda bokstaven Z i namnet Lasse Stefans, och på den vägen är det.

Jag funderar ofta på om övriga band i Z-ligan, helt enkelt eller kanske lite ovetande bara följer på och skapar en omedveten trend med Z i namnet. Eller är det kanske vi som reagerar så fort en ovanligare bokstav i det svenska språket förekommer i ett namn? Det finns ju andra bokstäver som förekommer i mycket större utsträckning. Det Kanske är originaliteten som styr? Om man slår upp bokstaven Z i SAOL, finner man endast en sida med ord på Z. Det är inte heller många ord som har Z på andra ställen än som första bokstav. Funderingarna och spekulationerna lär fortsätta och likaså dansbandskulturen. Dessa funderingar kan till viss del besvaras statistiskt i undersökningen på http://www.dansmaffian.se, men den visar också på andra frågor som vänder sig till dansbandspubliken.

Bland mina personliga favoriter, Drifters, Casanovas, Black Jack, Grönwalls, Fernandoz och Lasse Stefanz finns alltså två spår av Z-ligan. Vad är det då jag ville komma fram till? Mitt intresse för dansbandsmusik och dans i allmänhet blir ett sorts möte med en musikalisk kulturyttring. Dansbandskulturen är unik och kulturellt betingad i Sverige. Att få slå hål på myten om alla dansbands förkärlek till Z kan behövas, eftersom jag emellanåt får besök av dansbandskulturen och det är ju ”känslan som styr” inget annat. Som f.d. tävlingsdansare och allmänt dansintresserad kanske vi snart ses på en dansbana nära dig!

Björn Blomqvist 2011-02-25

Om Livet är en schlager

Så här i melodifestivalstider vill jag påstå att kulturen återigen gör mig sällskap. Den svenska melodifestvalen och även Eurovision Song Contest är för mig en del av kulturen. Jag har just sett en av de bästa svenska filmerna som gjorts, Livet är en schlager från år 2000. Jag njuter, gråter och skrattar. Filmen innehåller så många bra situationer, scener och klockrena repliker. ”Jag ska bli paljetternas Picasso”, ”du är så söt att man kan äta upp dig” eller ”du ser ut som nån som har ätit risgrynsgröt med mjölk och spytt”, är några repliker som har etsat sig fast i mitt huvud. Jag vet ju hur filmen kommer att sluta men det är den gripande och samtidigt den underhållande storyn som bygger upp den stämning som roar mig.

Det som jag reflekterar över är att filmen är lite före sin tid. Filmen skildrar melodifestivalen så som det var före det deltävlingsmaraton som infördes år 2002. I filmen avgörs allt i en enda final där ett vinnande bidrag för tävlan i Eurovision Song Contest ska koras. För tiden före år 2002 bestod startfältet i finalen till stor del av etablerade och välkända artister med låtar på svenska, skriva av riktiga revyrävar till låtskrivare.

Det som sker i filmen är att den schlagerfanatiska fyrabarnsmamman och personliga assistenten Mona Berglund från nästan ingenstans, skriver en text till en låt, komponerad av hennes vårdtagare, David Fogel. Därefter spelar de in ett demo av låten som egentligen inte skulle spelas för någon, inte ens för Monas nära och kära. Men tillslut skickar Mona in låten till den svenska melodifestivalen efter hennes brors (Candy Darling) och därefter hennes mans påtryckningar. David får först ingen vetskap om detta. Han hade sagt att ”det är ingen schlager, det är en poplåt”. Låten blir sedan antagen och Mona ska för första gången stå på scen och sjunga inför ett fullsatt Circus i Stockholm och tre miljoner tv-tittare.

Det som kan liknas med dagens upplägg med deltävlingar och med andra chansen osv., är den stora möjligheten som finns för mindre kända, nästan helt okända artister från ingenstans att få ställa upp i melodifestivalen. Min tanke kring varför, är att alla deltävlingar tillsammans kräver betydligt fler låtar, artister och nummer. En skillnad mot filmens utgång däremot, är att idag och i många tidigare tävlingar är vinnaren oftast en etablerad artist, eller så är låtskrivaren en veteran i melodifestivalsammanhang. Det kan också noteras att i den fiktiva världen kan allt konstrueras, men om det sker i verkligheten är en annan sak, men snart kanske Sverige skickar ett bidrag som ingen vet vem varken artisten eller låtskrivaren är innan tävlingens början.

Men ändå är denna film fantastiskt bra och Helena Bergström och Tomas Hanzon är fantastiska i sina roller som den stressade ”landstingskossan” och den arbetslöse, nätchattande Bosse. Jonas Karlsson är alltid bra. För mig är Jonas en av Sveriges bästa skådespelare. Vinnarlåten i filmen, ”Aldrig ska jag sluta älska dig” är en odödlig hit som än idag önskas spelas överallt, framför allt spelas och önskas den bland oss schlagerintresserade m.fl.

När jag vill roas och gripas av dramatik, tårar och bra musik, då tittar jag på Livet är en schlager. Men enligt mig är den bästa schlagerlåt som deltagit i Eurovision Song Contest, det vinnande bidraget vid 1988 års tävling som gick av stapeln i Dublin. Det är låten ”Ne partez pas sans moi” framförd av ingen mindre än Celine Dion, som då tävlande för Schweiz.

Björn Blomqvist 2011-02-11