Det var sommar och jag jobbade på bruket. Jag satt där i fikarummet – det var fikarast. Några pratade film, en annan läste tidningen och resten satt tysta. Jag var en av dem – de tysta, men…

…Stirrandes i taket, avskärmad från alla andra – på en fyrkant jag glodde. Jag spände upp ögonen och tittade på den. En fläktkåpa, närmare bestämt. Det var den enkla och funktionella designen som var så fascinerande. Jag var i detta då, mer intresserad av den än att integreras med de andra runt bordet – och så var det under hela vistelsen.

Väl ute i arbete, sittandes i en truck – 16 ton tung, var de nedslitna gafflarna mer estetiskt intressanta än de tunga plåtarna de bar. Hoppressade stålklossar som utgör gafflarnas bredd, ger en randigformad stålyta. Nedslitna på sina ställen, men ändå med en charmig look. En stuv som i estetisk mening inte såg bra ut, störde designsinnet. Om inte det var nog, skulle färgvalet på datorskärmen också vara tilltalande. Displayen på bilradion likaså.

Vid lugna stunder i trucken – i väntan på order var huvudet fullt av poetiska strofer. Väl tillbaka i fikarummet – blev den fyrkantiga fläktkåpan återigen uttittad. Fyra mindre kvadrater i den stora, med bockade flärpar på som vinklar luften i alla dess väderstreck. Något som kunde integreras i ett konstverk, snarare än det den är till för.

Självklart fanns det andra objekt att studera i rummet. Objekt som var både estetiskt tilldragande och mest bara där för funktionens skull. Däremot skrevs det ett antal dikter under arbetstid – men bara i huvudet. Väl hemma, efter skiftet skrev jag ned dem. Det var en portion missnöje och utstötthet som låg till grund för dikterna. Utåtriktad som jag är, ska jag inte befinna mig på en sluten arbetsplats – lika övervakad inhägnad som en anstalt.

Vill ut, vill berätta, vill upptäcka, vill skapa.

Björn Blomqvist 2015-09-18