Jag tänkte för en gångs skull vara lite elak i min bedömning. Jag har mäktat med tre kulturmöten idag, varav två av dem har en sak gemensamt. Det är två, men ack så olika stadsvandringar. En som jag själv höll under flera år och den andra på det dramatiska och teatrala planet.
En stadsvandring på temat medeltid är jag väl bekant med som tidigare guide, men då var det andra bullar. Vandringen började med en närapå försenad guide. Likaså en snabbpresentation av tema, men ej guidens namn. Sen kom guiden igång.
På det hela var det typ såhär: “eh, eh, eh, hm, osv. då och då eh eh”, med ögon i manuspappren, allt för ofta. Efter 1,5 månads pågående stadsvandringar, borde manus sitta bättre, om nu inte dagens guide var inhoppare. Det vet inte jag, det framgick inte – likaså inte namnet på guiden. Det var allt för många “eh:n”.
– Var tog retoriken och den goda talförmågan vägen? Återanställ mig vetja!
Hur som helst lämnade jag efter det var slut och visst kände jag igen många delar av berättelsen och det faktahistoriska. Dock inte allt. Det har hänt en del sen jag jobbade på museet sist. Nya teman varje år, men på något vis ska temat “medeltida staden” vara med, men med vissa ändringar i manus.
Därefter var lunchen ett faktum. Denna gång mitt på Storgatan, på Skafferiet. En karré med potatisgratäng och rotfrukter, plus dryck och vitlök, gav mig krafter för nästa vandring. Ett kulturmöte som verkligen slog knock på både tidigare vandring och oss besökare.
På ett dramatiserat sätt med skådespel på högsta nivå har jag fått lära mig allt om 1930-talets politiska läge i Nyköping och om drottning Kristinas besked att abdikera. Det blev ett snabbt kast från 1900-talet till 1600-talet. Något senare var vi i 1700-talet och till slut i utvandrarnas epok under senare delen av 1800-talet.
På det hela var allt välregisserat, välspelat och många snabba byten för skådespelarna. Berättelserna var intressanta och givande. Bara en sådan sak som att Olof Palme d.y.:s farmor bodde i länet och var en dam av högre klass. Lite musik och gitarrspel förekom också med finurliga visor om drömmen om Amerika. En kronologisk ordning på det hela hade inte gjort någon skillnad. Det var nästan bättre att det var i okronolgisk följd.
Välspelat, välregisserat och tidsenliga kläder gjorde vandringen till en given vinnare i kampen mellan de två. Även på min tid kunde kanske inte jag konkurrera med dem, men mina guidade turer fick aldrig innehålla varesig faktafel eller dålig retorik.
Björn Blomqvist 2014-07-09
Some Kind of Word Artist 